Schyman: Sitt kvar, flytta inte på er!

"Flytta inte på er", ett märkligt krav när det gäller politik. Det vanliga är väl annars att politiska personer just avkrävs att flytta på sig: "Avgå, lämna plats år någon annan" Inget ovanligt. Men nu gäller det något annat. Ett kvalificerat vansinne som får stora miljökonsekvenser och som dessutom är väldigt dyrt.

10 000 atlantflygningar

Det handlar om den europeiska flyttkarusellen. Varje månad flyttar EU-parlamentet mellan Bryssel och Strasbourg. Det kostar nästan två miljarder kronor om året och släpper ut lika mycket koldioxid som 10 000 atlantflygningar. Ändå kan jag inte påminna mig att det här var någon stor fråga i EU-valet för någon månad sedan.

Varje månad flyttar alltså EU-parlamentets 751 ledamöter samt deras administration, totalt omkring 5 000 människor, mellan Bryssel i Belgien och Strasbourg i Frankrike. 20 ton papper skyfflas fram och tillbaka vid varje flytt.

Bakgrunden finns i en överenskommelse från 1992 mellan de dåvarande EU-länderna. Man beslutade att parlamentets huvudsäte ska finnas i Strasbourg – medan parlamentarikerna själva av praktiska skäl får sammanträda i Bryssel, eftersom EU-kommissionen finns där.

Franskt drama

Kan man inte ens komma överens om vilket hus man ska sitta i, hur ska man då kunna komma överens om andra, kanske viktigare, saker?

Parlamentets ledamöter måste dock sammanträda i Strasbourg fyra dagar per månad enligt samma överenskommelse. Strasbourg ligger i östra Frankrike och är enligt överenskommelsen säte för Europaparlamentet, Europarådet, Europadomstolen och Eurokåren. Det är inte svårt att föreställa sig vilken roll fransmännen måste ha spelat i det drama som slutligen blev en överenskommelse.

Men det var då, 1992. Nu skriver vi 2019 och tiden har inte stått stilla. Under de snart 30 år som gått har medvetenheten och kunskapen ökat inom flera områden, inte minst när det gäller klimat- och miljöfrågor.

Omkring två miljarder kronor årligen kostar alltså flyttkarusellen och samma karusell släpper ut ca 19 000 ton koldioxid.  Lika mycket som från 10 000 Atlantflygningar.  (Uträknat av påtryckarorganisationen ”Single Seat”).  Tjänstepersonerna reser de 44 milen (enkel väg) med specialchartrat tåg medan långtradare fraktar dokument och handlingar till ledamöterna. Dessutom ska journalisterna och lobbyisterna med. Totalt handlar det om ett par tusen personer.

Frågan blockeras

Visst finns det parlamentariker (flera svenska) som har protesterat men alla förändringsförslag möter hårt motstånd. Frankrike och Tyskland blockerar frågan i ministerrådet. Eftersom den nuvarande ordningen är inskriven i EU-fördraget måste samtliga medlemsländer vara eniga om det ska bli någon ändring.

Man skulle kanske kunna se det här som ett pittoreskt inslag i en europeisk maktkamp som har sina rötter i förhållandena både under och efter kriget. Strasbourg är för många en starkt symbol för freden i Europa och EU har ju med jämna mellanrum lanserats som ett freds-projekt.

Dysfunktionellt ledarskap

Jag ser snarare den här situationen som ett bevis på att EU:s ledarskap är dysfunktionellt. Att gamla historiska händelser så till den milda grad får fortsätta att forma både samtiden och framtiden visar att makten går före miljön och att historiska villkor går före verkligheten.

Spelar det någon roll? Ja det gör det. Det är att kapitulera inför makten. Den makt som inte bygger på kunskap, forskning och fakta, utan som ständigt legitimerar sina beslut utifrån en teori om maktbalans, regisserad av svunna tiders hjältar.

Förhållningssättet, oförmågan att förändra inför fakta, drar ett löjets skimmer över hela institutionen. Kan man inte ens komma överens om vilket hus man ska sitta i, hur ska man då kunna komma överens om andra, kanske viktigare, saker? När nya insikter inte förmår tränga igenom förlegade maktmönster, finns det anledning till oro. Den oron kan kanaliseras kreativt i aktivism. Min hälsning till de nyligen valda ledamöterna blir därför – sitt kvar, flytta inte på er!