Ryktet om Alliansens död är betydligt överdrivet

Centerpartiet lämnade nyligen besked om att stödja regeringens kritiserade lagförslag om att låta ensamkommande som fått asylavslag få en ny chans för att slutföra studier. Det är klart att det är en seger för Löfven och regeringen. På samma sätt är det en missräkning för Ulf Kristersson och hans Alliansgäng.

Det har den senaste tiden också blivit klart att Alliansen inte är lika kry som i fornstora dagar. Men att den i och med Centerpartiets besked skulle ha gått vidare till de sälla jaktmarkerna är långt ifrån sanningen.

Alliansen 2004-2018. RIP.

— PJ Anders Linder (@pjaxess) April 24, 2018

Liket lever

Regeringsfrågan kommer att vara knepig efter valet. Stefan Löfven drömmer fortfarande om att locka över C och eventuellt L till sitt gäng. Men lyssnar man på Björklund, Lööf, Kristersson och Busch Thor råder det ingen tvekan. De leder alla partier som går till val med siktet inställt på en alliansregering. Ett ovanligt livskraftigt lik får man säga.

Flera politiska kommentatorer har målat upp en problembild av stora mått efter Centerpartiets besked. Mats Knutson, SVT, skriver att det “vidgar en redan djup spricka i Alliansen i flyktingpolitiken”. Ewa Stenberg drar i DN paralleller till kärnkraftsfrågan som splittrade en borgerlig regering på 70-talet. Det är rätt och riktigt att frågan inte är enkel för Allianspartierna. Men man ska akta sig för att dra för stora växlar.

Överlevt flera gånger om

Vi behöver inte backa särskilt långt för att hitta en spricka som lätt kunnat spräcka ett ostadigt alliansbygge. Allianspartierna krävde i samlad tropp att flera ministrar skulle misstroendeförklaras i samband med IT-skandalen på Transportstyrelsen. Stefan Löfven gick dem till mötes och sparkade Anna Johansson och Anders Ygeman, men Peter Hultqvist ville han behålla. C och L backade då och lät Hultqvist sitta kvar. Det debaclet gjorde inte att Alliansen dog. Bygget var kanske inte så svajigt ändå.

Ett annat exempel är när tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra gläntade på dörren för att regera med stöd av SD. Det borde vara tungt artilleri för att ta livet av Alliansen, eftersom C och L är helt emot den tanken. Men Alliansen överlevde även den gången.

Riksdagsval ≠ folkomröstning

Förutom att Alliansen visat sig livsduglig gång på gång i svåra situationer får man heller inte glömma bort vad sakfrågan handlar om. Invandringsfrågan är förvisso viktig för många väljare. Men i den senaste tidens medierapportering kan man lätt få för sig att det är det enda som svenska väljare bryr sig om. Det är det inte.

Det är också lätt att få bilden av att alla i Sverige plötsligt blivit invandringskritiker. Så är det inte heller.

För att tala klarspråk. Den 9 september är det riksdagsval. Inte en folkomröstning om huruvida en proposition om uppehållstillstånd för ensamkommande var bra eller inte.

Möjlig pyspunka

Migrationspolitiken kommer att vara en central fråga för nästa regering. Och det kommer säkerligen att bli tuffa duster i en eventuell alliansregering om hur den ska utformas. Men sådant är brukligt i en koalitionsregering. Hand upp, den som inte har sett gnissel i samma fråga i det nuvarande röd-gröna regeringssamarbetet. Det samarbetet överlevde.

Men för all del, missförstå mig rätt. Det är klart att alla frågor där Alliansen visar oenighet skjuter små hål i Alliansprojektet. Dessa kan på sikt, om de inte lagas, leda till pyspunka.

Men inte än. Inte på långa vägar.

Så för att parafrasera Mark Twain: ryktet om Alliansens död är betydligt överdrivet.