Politisk underskott i vattendirektivet ger legitimitetsbrist

Av: Sindre Langaas

forskningsledare vid sektionen Vann og samfunn, Norsk institutt for vannforskning, NIVA

Miljömyndighetsutredningen kom i förra veckan med sitt slutbetänkande. Den innehöll ett  antal förslag till ändringar och justeringar för en mer ändamålsenlig svensk miljöförvaltning.

Förslaget till ny miljötillsynsmyndighet var det massmedialt mest uppmärksammade, ett förslag som klimat- och miljöminister Åsa Romson inte verkar gilla. Ett annat förslag som ännu inte har kommenterats av miljöministern rör roller och ansvar för genomförande av EU:s vattendirektiv.

Förslag för bättre vattenförvaltning

Utredaren Göran Ekström föreslår att de regionala vattenmyndigheterna och vattendelegationerna avskaffas och att deras uppgifter flyttas över till Havs- och vattenmyndigheten. Trots risk för stillestånd i arbetet under omorganiseringen anser utredaren Ekström att fördelarna skulle överväga. Detta genom att vattenförvaltningens organisation blir tydligare och i enlighet med goda förvaltningsprinciper, samordningen inom och mellan havs- och vattenmiljöarbetet ökar och att effektiviteten ökar genom att resurserna koncentreras.

Främsta bristen kvarstår

Förslaget kan mycket väl bidra till ökad tydlighet, kanske även till bättre samordning med havsmiljöarbetet och resurseffektivitet. Men det åtgärdar tyvärr inte den största bristen i den svenska vattendirektivsmodellen – det politiska underskottet.

Vattendirektivet är ett ramdirektiv med potentiellt stark övergripande styrkraft över kommuner och nationellt viktiga ekonomiska sektorer. Dessa styrs inom vattendirektivet genom sexåriga vattenförvaltningsplaner och åtgärdsprogram, men även genom revision av sektorslagstiftning som påverkas av ramdirektivets övergripande mål. Dessutom är det ett statligt åtagande.

Det styrningsmässigt logiska i enlighet med principer för god samhällsstyrning vore att, som i de flesta andra EU-stater och grannlandet Norge, låta nationell, bred politisk kompetens och ansvar i regeringskansliet få spela en central och integrerad roll i de delar av genomförandet som tydligt innebär politiska avvägningar och prioriteringar över olika sektorer – inte minst besluten av planer och program.

Sverige har valt fel väg

Ändå valde Sverige, sannolikt på grund av missbedömningar i dåvarande Miljöbalkskommittén och inom miljödepartementet, ett snävt miljöskyddsjuridiskt införande genom bland annat att:

•  beteckna de ekologiska miljömålen för juridiskt bindande miljökvalitetsnormer, även om målen bland annat ska sättas utifrån ekonomisk rimlighet för samhället i stort, för sektorerna och för enskilda, och
  
  
•  låta sakkunniga i vattendelegationerna på regional nivå besluta om de styrande planer och åtgärdsprogram som då dels är starkt styrande gentemot sektorerna och dels är statliga rapporteringsskyldigheter gentemot EU-kommissionen, och om de inte uppfyller vissa krav kan leda till böter och andra sanktioner.

Detta har lett till en styrningsram där viktiga sektorer anser att den brister i legitimitet då nationella politiska avvägningar, prioriteringar och beslut inte görs på ett brett och transparent sätt i regeringen. Detta leder i förlängningen leder till ineffektivitet.

Miljöministern bör lära av grannländerna

Om miljöministern väljer att följa utredningens förslag, gör hon klokt i att även fundera på hur bäst åtgärda det rikspolitiska underskottet. Modeller finns. Det räcker med att gå till grannländerna Finland och Norge för att hitta möjliga lösningar. Och Naturvårdsverket presenterade redan 2009 vid ett riksdagsseminarium vilka arbetsmoment där nationella och politiska avvägningar är centrala.