Naod Habtemichael: Det är inte roligt att vara liberal

Det är inte särskilt roliga tider för en liberal. I skrivande stund är valresultatet ännu inte fastställt, men klart är att de tidigare allianspartierna har backat, och framför allt ser Centerpartiet ut att bli det partiet i riksdagen som förlorar flest riksdagsmandat.

I praktiken innebär det att politiskt erfarna ledamöter som första vice partiledare Linda Modig (C) får tacka för sig när mandatet från Norrbotten ryker. Och att ett framtidsnamn som Hanna Wagenius (C) inte får chansen att visa vad hon går för när även Jämtlandsmandatet går förlorat.

En kombination av felprioriteringar från C

Centerpartiets eftervalsanalys kommer att ha en hel del att behandla, men att hitta en enskild faktor som förklarar tillbakagången är svårt. I stället handlar det om en kombination av felprioriteringar.

Sedan januariavtalet slöts och partiet fick igenom stora förhandlingsvinster har utvecklingen av ny politik avstannat. För partier är det lätt hänt att blicken inte når längre än nästa fotsteg. Medan Centerpartiet har varit fokuserade på att dess reformer ska se dagens ljus, anser allt färre väljare att de har den bästa politiken i de viktigaste sakfrågorna.

Mindre politik och mer motstånd

I stället har man satsat på värderingsfrågor – närmare bestämt motståndet mot Sverigedemokraternas politik och idéarv. Lovvärt, tycker stora delar av väljarkåren. Samtidigt har C uppenbarligen inte visat sig vara ett tillräckligt attraktivt alternativ för stora delar av de lättrörliga mittenväljarna.

Det tycks vara lättare att entusiasmera väljare genom att erbjuda välutvecklad politik för att lösa problem och åstadkomma någonting, snarare än att i första hand fokusera på att vara emot ett visst alternativ.

Åkessons drömscenario

På andra sidan spektrat ser Åkessons drömscenario ut att bli verklighet. Att bara tolv år efter entrén i riksdagen bli Sveriges näst största parti hade nog Jimmie Åkesson inte kunnat våga drömma om när han under valrörelsen 2010 möttes av burop och protester på många håll i landet.

Frågan är hur partiet kommer att utöva dess starka inflytande. Den interna maktdynamiken har förändrats, den saken är säker. Till skillnad från hur Sverigedemokraterna hittills har agerat i förhandlingar, då flera moderater och liberaler har uttryckt att partiets krav har varit ”något mjäkiga”, lär insatserna höjas rejält.

Trots att riksdagsmandaten hos Kristerssons regeringsunderlag tyder på ett maktskifte, är frågan om förhandlingarna kommer att gå i lås. Gång på gång har man hört Kristersson understryka att de är överens på hans sida av politiken, men det är lättare sagt än gjort. Ingenting pekar heller på att en sådan kompromiss skulle vara lättare för Magdalena Andersson och hennes regeringsunderlag.

M och S har riksdagsmajoritet

Mer intressant är att Moderaterna och Socialdemokraterna tillsammans når den magiska gränsen på 175 mandat – vilket innebär en riksdagsmajoritet. Ja, det är osannolikt. Ja, en sådan regering går emot instinkterna i respektive parti. Men det är en lösning som inte heller borde uteslutas.

Främst på grund av att det är en regering som ligger nära till hands om vänster- eller högersidans regeringsunderlag inte skulle komma överens. I andra hand står Sverige, och framför allt Europa, inför en prövande tid. Vid årsskiftet ska Sverige svinga ordförandeklubban i EU – samtidigt som processen för ett svenskt Natomedlemskap är igång.

Ur ett liberalt perspektiv hade en sådan lösning knappast erbjudit liberaliseringar. Arbetskraftsinvandringen skulle stramas åt, skattetrycket hade inte blivit lägre och det offentligas roll skulle utökas – i många fall i områden som inte är i behov av en större stat.

Statsminister Andersson och statsminister Kristersson

Däremot hade en S-M-regering kunnat erbjuda handlingskraft. Stora strukturreformer som inte har skådats sedan regeringen Reinfeldts första mandatperiod skulle kunna genomföras. Långsiktiga uppgörelser inom områden som försvarspolitiken, energipolitiken och statens finanser skulle vara nära till hands.

Det hade inte varit lätt att komma överens om viktiga prestigefrågor som uppdelningen av ansvarsområden. Historisk oprövade lösningar skulle dock kunna lösa det genom att exempelvis rollen som statsminister roterar mellan Andersson och Kristersson.

Risk för ännu dystrare valutgång 2026

En viktig fråga är dock om en sådan regering inte skulle innebära ett öppet mål för Sverigedemokraterna. Efter tolv år i riksdagen har de numera bemästrat oppositionsrollen. Då är risken stor för att valvakan 2026 skulle vara ännu mer dyster för en liberal.