Mats Ekholm: Lägg ned Skolinspektionen

Det finns behov av att ha tydliga bilder av vad skolor lyckas och inte lyckas med. Under 1980- och 1990-talet togs sådana fram genom nationella utvärderingar. Den mest intressanta bilden skapades när man i utvärderingen 2003 använde samma instrument för att direkt kunna jämföra med utfallen i början av 1990-talet. I två ämnen blev resultaten bättre, i sex av de sexton grundskoleämnena blev de sämre.

När bra jämförelser görs med tidigare utvärderingar som går att lita på är det angeläget att skolorna kan få stöd och hjälp med att förbättra verksamheterna. När sådana bilder skapades i början av 2000-talet, var statsverket berett att utmana och stödja kommunerna i deras sätt att driva skolorna. Staten tog initiativ till utvecklingsdialoger med kommunerna. Gemensamma analyserande diskussioner fördes om vilka orsaker som låg bakom utbildningsutfallen och enighet nåddes om var det var klokt att sätta in särskilda ansträngningar. Kommuner åtog sig att förbättra verksamheten och staten sköt till pengar som gjorde insatserna möjliga. Utvecklingsdialogen mellan stat och kommun fördes därefter under ett par år så att båda parter kunde se att insatserna ledde till önskade resultat. 

Inspektionerna fördubblades

Denna förbättringsstrategi blev bara prövad ett par år. Annat kom emellan och tog större plats. Ekonomisten Östros satsade i valrörelsen 2002 på att återinföra skolinspektionen. Hans uppdrag åt Skolverket, att i hög grad syssla med inspektioner, tystade vallokomotivet Björklund. Pengarna som använts för utvecklingsdialoger lades på inspektion. När Björklund 2006 fick det fulla förtroendet att sköta utbildningspolitiken fördubblade han hundrafemtio skolinspekterande årsarbeten. Raskt stängde han Myndigheten för skolutveckling, dit Östros hade hänvisat insatserna för förbättringsarbetet.

Dagens många skolinspektörer utför troget sina uppgifter. De utgår från regelverken, gör besök på skolor, skriver rapporter och för diskussioner om dessa. Inspektionernas kvalitetshöjande verkan på utbildningen har varit svår att påvisa. Under det dryga decennium som skolinspektioner nu funnits med i utbildningssystemet har ett antal frågeundersökningar till skolpersonal genomförts.

Verkningslösa inspektioner

Personalen uppskattar att staten visat intresse för skolorna. Skolinspektörerna har fått vittna om de bidragit till kvalitetshöjningar i skolorna. De bedömer att insatserna har sådana verkningar. I ett forskningsprojekt har skolledare bedömt att inspektionen varit nyttig för hur man försökt att utveckla verksamheten. De bedömde samtidigt att inspektionen inte hade några verkningar på hur den egna utvärderingen ordnades eller på det sätt som undervisningen bedrevs. I en undersökning har man granskat hårdvalutan i form av elevernas studieresultat. Nästan tvåhundra skolor som inspekterats studerades ett par år före och ett par år efter det att inspektioner utfördes. Utfallet visade att skolinspektionen varit verkningslös i förhållande till resultatutvecklingen. Studiens resultat stämmer väl in med en forskningsöversikt av fjorton studier av inspektioners återverkningar i Nederländerna, Tyskland och Storbritannien.

Regeringens skolkommission har att fundera över hur Sverige ska skapa ett utbildningsväsende som klarar av att bli bättre. För att få fram skarpa bilder av skolors kvalitet är det bra att arbeta med nationella utvärderingar på bred basis. OECD:s utvärderingar i all ära, de täcker aldrig mer än någon bråkdel av våra omfattande utbildningsambitioner. För att fånga in den breda målbild som svenska läroplaner anger behövs nationella utvärderingar som analyseras av kvalificerade krafter. Det har tidigare visat sig vara bra för att vi ska kunna göra skolorna bättre. Låt oss arbeta så igen.

Skolutvecklare bättre än inspektörer 

De verkningslösa inspektioner som idag utförs kan bara tillfälligt beröra en skola med många års mellanrum. Systematisk kunskapsbildning visar att det inte räcker med sådan tillfällig och ofta negativ uppmärksamhet för att skolor ska få fart på sin utveckling.

För att skolor ska förbättra den egna verksamheten fordras att skolledare och lärare skapar en bra anda på sin skola, där man är öppen om vilka insatser som ger bra resultat och vilka som inte gör det. Där man tar itu med de problem som uppstår och angriper dem. Att förbättra en skola är i hög grad en fråga som behöver tas om hand av de professionella som verkar inuti skolan. Statens insatser har här mindre möjligheter att få effekt. De verkningslösa inspektioner som idag utförs kan bara tillfälligt beröra en skola med många års mellanrum. Systematisk kunskapsbildning visar att det inte räcker med sådan tillfällig och ofta negativ uppmärksamhet för att skolor ska få fart på sin utveckling. Utmaningar i kombination med kontinuerlig kontakt med kvalificerade skolutvecklare är en bättre modell.

En handlingskraftig skolkommission kan uppmana regeringen att lägga ner Statens skolinspektion. Skolverket kan ta hand om de klagomål som inte huvudmannen klarar av att hitta lösningar på, vilka kan rätta till missförhållanden. Skolkommissionen kan föreslå regeringen att var femte år anordna nationella utvärderingar av skolsystemet. Den kan visa sin klokhet genom att föreslå regeringen att använda de pengar som friställs när inspektionen lagts ner, för framtida utvecklingsdialoger mellan kommuner och staten. Dialoger som säkert Skolverket kan utrustas för att klara av. Måtte skolkommissionen ha detta slags handlingskraft. Genom att ta till sig sådana förslag skulle regeringen kunna visa att den har en egen förmåga att gynna utvecklingen i riktning mot ett utmärkt utbildningsväsende.