Littorin: Arla är ur takt med tiden

KRÖNIKA. Arlas flytt av tillverkningen av Boxholmsost har engagerat tiotusentals östgötar. Men Arlas respons visar på närmast totalt ointresse. Frågan är större än Boxholm. Det handlar i förlängningen om den svenska matindustrins framtid, skriver Altingets krönikör Sven Otto Littorin.

I höstas såg jag en nyhet om att Arla beslutat flytta tillverkningen av Boxholmsost till Östersund. Jag skrev en ganska upprörd men ironisk uppdatering på Facebook, som direkt snappades upp av några av mina facebookvänner i Östergötland. En av dem, Peter Trygg, drog igång ett uppror på sociala medier, som snabbt engagerade långt över 10 000 östgötar, trots att det bara bor 3 200 personer i Boxholm. Ostmarscher har arrangerats, Arla har uppvaktats, tröjor och kepsar tryckts upp. Boxholms kommun är föredömligt engagerad, de lokala affärerna har tagit in en lång rad andra tillverkare av mjölkprodukter än bara Arla. Och Peter Trygg blev Årets Östgöte 2018.

Jag har funderat mycket på vad detta enorma engagemang säger om vår tid. Min enkla slutsats är att det i en allt mer otrygg och osäker värld finns behov av minnen; en trygghet i det föränderliga.

Minnen av senap

För ett år sedan flyttade min gamla pappa till äldreboende i Falsterbo. Snart 94 år gammal blev det för mycket att bo själv och nu har han det bra i ett vackert inrett rum där han får all hjälp han behöver. Strax därefter träffades mina syskon och jag för att dela upp möbler och minnen i pappas hus. På ett sätt var det lätt: Pappa lever och mår bra och vi syskon vägrar att bli osams över några prylar. Å andra sidan var det svårt: Många minnen kommer tillbaka. Varenda sak påminner om en tid som flytt, varenda tallrik om middagar med familjemedlemmar som inte längre finns med oss.

Några saker ville vi alla tre gärna ha. De lade vi i en särskild hög och delade upp sist: Var och en av oss skulle få åtminstone några saker som vi hade ett särskilt minne av. En av de sakerna som hamnade hos mig är en oansenlig brun träskål med en gammal kanonkula i gjutjärn. På en auktion hade detta förmodligen inte givit mer än några tior, men för mig är de ovärderliga. Jag minns alla jular som pappa malde skånsk senap genom att lägga senapskorn i skålen, droppa i lite ättika och med skålen i knät sedan rulla runt kulan i skålen så att kornen maldes och blandades ihop till en ljuvlig stark senap.

Kollektivt minne

Mat är en stark kulturbärare som representerar ett kollektivt minne: Vi äter närmare 100 000 måltider i våra liv, och om vi har tur äter vi merparten av dem med människor vi älskar: Föräldrar, syskon, partners, barn och barnbarn. Varje sådan måltid är en del av det som formar oss som människor. Det perspektivet bör en matproducent ha: Man tillverkar inte bara mat, man tillverkar minnen, sammanhang.

Därför är Arlas planerade flytt av Boxholmsost problematisk. För Arla handlar det om lönsamhet, siffror, produktionslinor. Men för långt över tiotusen östgötar som engagerat sig både i en kraftfull kampanj på sociala medier och i föreningen Boxholmsostens vänner representerar osten något mycket mer, ja faktiskt mycket mer än dess ljuvliga smak. Det är också därför frågan engagerar så starkt.

Många lager

Frågan om Boxholmsosten har många lager. Jobben i Boxholm, bevarandet av en klassisk produktionsmetod, att osten tillverkas där den kommer ifrån och som namnet anger. Och så det mer svårfångade: Minnet, sammanhanget, vår historia.

Jag är övertygad om att i en alltmer flyktig och besvärlig samtid betyder sådana saker något på riktigt. Hade jag varit Arla hade jag nyttjat detta till min fördel: Hur kan jag på bästa sätt bli en del av detta engagemang, av dessa känslor? Hur kan jag skapa lojalitet och ökade marknadsandelar i en sådan miljö? Förutsättningarna finns uppenbarligen, så varför inte försöka?

En mathistoriker i ledningen

Ett miljardföretag som Arla hade behövt komplettera sin ledningsgrupp med andra förmågor än bara räknenissar och företrädare för produktionen. Vad sägs om en mathistoriker? En beteendevetare? Och vill man inte ha dem i ledningen bör man ha dessa kompetenser i sin styrelse. Annars riskerar Arla att reducera sig till att bli en producent av näringsvärden snarare än en skapare av minnen och sammanhang.

Visst kan man leva gott på att producera E-nummer och proteiner, men nog är det roligare – och borde kunna vara mer lönsamt att skapa det som verkligen betyder något, det vi minns och älskar?  Hittills har Arlas respons på upproret visat en närmast total oförståelse för protesterna, som trots allt varit både rimliga och framåtsyftande.

Rejält omtag

Matindustrin i Sverige behöver ett rejält omtag. De kan inte bara representera producenter och underleverantörer, de kan inte bara fokusera på ett gott näringsinnehåll, om än aldrig så viktigt. De måste börja se sig själva som viktiga byggstenar i ett samhällsbygge. Om de missar den chansen kommer de på sikt att gå under: Det finns många andra Arla-liknande företag runt världen som är bra på att konkurrera med standarder och pris som främsta vapen.

Om den svenska matbranschen inte klarar av att bygga på andra värden än pris finns det egentligen inga särskilt goda skäl för dem att överleva. Det är därför frågan om Boxholmsosten är så mycket större än ”bara” Boxholm. Det handlar i förlängningen om den svenska matindustrins framtid – och om våra kollektiva minnen.

Forrige artikel Björk: Vi driver in feministiska kilar i alla områden Björk: Vi driver in feministiska kilar i alla områden Næste artikel Baylan om M:s kärnkraftsutspel: Baylan om M:s kärnkraftsutspel: "Ansvarslöst och obegripligt" 
  • Rapportera

    ANDERS LJUNGGREN

    Bra om mat,

    Sven-Otto, Instämmer i allt du skriver. Det svenska matarvet förskingras. När jag kom till Tallinn fann jag ostar från ett femtontal länder i de större matbutikerna. Inte en enda från Sverige. Jag försökte tillsammans med LRF att få till stånd svensk livsmedelsexport. När vi försökte få svensk Arlaost blev svaret att det var Köpenhamn som ansvarade för Estland och att deras marknadsavdelning inte var intresserad. Så försökte vi med Skånemejerier. De franska ägarna förklarade att Warszawa ansvarade för Estland. Jag tvivlar på att det finns någon i Sverige som har ansvar för att vårda de svenska ostarnas varumärke och kvalitetsutveckling inom Arla och Skånemejerierna. Tack vare Norrmejerier kan man nu köpa Västerbottensost i Estland. Men det behövs ett helt nytt marknadstänkande - då har orter som Boxholm och Burträsk en framtid.

Den nya EU-kommissionen tar form

Den nya EU-kommissionen tar form

ÖVERBLICK. EU-kommissionens kommande ordförande Ursula von der Leyen är i full gång med att möta potentiella kommissionärer. Altinget sammanfattar vad vi hittills vet om den nya kommissionen.