Liberalernas eviga tjafsande har gjort partiet irrelevant för väljarna

Jag har något att bekänna: en gång i tiden var jag aktiv folkpartist. Ja, det hette folkpartist på den tiden. Partiets starkast lysande stjärnor var namn som Birgitta Ohlsson, Fredrik Malm och Adam Cwejman. Det var piggt att vara för euron, öppna gränser och HBT-frågor (det hette så då).

Jag gick till och med i Prideparaden för Folkpartiet iklädd orange t-shirt i den där nyansen som får en att se ut som att man är allvarligt lungsjuk och behöver en längre tids vistelse på ett centraleuropeiskt sanatorium.

Det var under min tid i Folkpartiet och Liberala ungdomsförbundet som jag fostrades politiskt, blev publicerad för första gången i en av den liberala rörelsens många tidningar och lärde känna några av mina bästa vänner.

Därför är det sorgligt att se att Liberalerna numera bara är marginellt större än Kalle Anka-partiet.

Krossas av interna strider 

I SR/Indikators senaste mätning fick partiet 1,4 procent. Det är den sämsta siffran som ett riksdagsparti har fått någonsin. Bara några veckor dessförinnan fick partiet 1,8 procent i en undersökning från GP/Novus.

”Vi har inte haft örat mot marken, vi har varit alldeles för ängsliga, vi har låtit oss mobbas in i ett hörn”, sade partiledaren Simona Mohamsson (L) till Göteborgs-Posten efter 1,8-mätningen.

Partiledningens försök att desperat hålla ihop Liberalerna har också lett till att partiet har lyft frågor som för gemene man känns helt irrelevanta 

Mobbning är rätt ord. Men den värsta mobbningen som Liberalerna har utsatts för kommer inte utifrån – utan inifrån. Liberaler har länge varit kända som ett släkte vet-bäster-bergare. De senaste åren, framför allt sedan Sverigedemokraterna blev ett politiskt alternativ att räkna med, har det tagits till en ny nivå.

För en del liberalpartister, läs vänsterfalangen, har det varit viktigare att vinna interna debatter och framstå som den rätta uttolkaren av liberalismen än att samla ihop ett parti som folk faktiskt vill rösta på.

Uddlös politik och märkliga kompromisser 

Den höga konfliktnivån inom partiet har också lett till att partiledningen, inte särskilt framgångsrikt, försökt sy ihop märkliga kompromisser i SD-frågan. Som linjen som antogs på höstens landsmöte: det är okej att styra landet med Sverigedemokraterna så länge partiet bara har tjänstemän på Regeringskansliet – men inga ministrar.

Den typen av seminariekompromiss är bara begriplig för en liberalpartist.

Partiledningens försök att desperat hålla ihop Liberalerna har också lett till att partiet har lyft frågor som för gemene man känns helt irrelevanta men som inte bedöms som kontroversiella inom partiet: som nej till strypsex och ja till euron. Utbildningsminister Mohamsson har också tappert försökt att driva skolfrågan, med fokus på ordning och reda samt pärm i stället för skärm. Även om frågan är populär inom partiet har den tappat sin politiska laddning. Det här är inte 2010-talet längre, när dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) tog strid för elevers rätt att ha keps i skolan.

Tänk på alla oss som klädde oss i fula orangea t-shirtar för att kampanja för Folkpartiet

Men den mest akuta frågan just nu handlar inte om att hitta nya konflikter eller strider. Det handlar om att säkerställa att Liberalerna framstår som ett tryggt borgerligt parti för väljare som fortsatt vill se Ulf Kristersson (M) som statsminister.

SD-linjen avgör riksdagsplatsen 

För att partiet ska ha en chans att stanna kvar i riksdagen efter 2026 behövs ett nytt beslut om Sverigedemokraterna där man accepterar att SD får ministerposter i en borgerlig regering.

Det finns redan ett gäng pragmatiskt lagda liberalpartister runtom i landet som accepterar verkligheten. Axel Darvik, kommunalråd i Göteborg, har sagt att han inte skulle ha några problem att styra Göteborg tillsammans med Sverigedemokraterna. En av dem som har gått före och visat att det går utmärkt att styra med hjälp av SD utan att tappa sin liberala kompass är Landskronas starke man Torkild Strandberg, en av Sveriges mest framgångsrika liberala politiker. I det senaste valet fick Liberalerna i Landskrona hela 37,8 procent.

Det vore tråkigt om partiets vänsterfalang, trots katastrofsiffrorna, prioriterade att ha ”rätt” framför att ge Liberalerna en chans att sitta kvar i riksdagen. Tänk på alla oss som klädde oss i fula orangea t-shirtar för att kampanja för Folkpartiet – förnedrade vi oss alldeles i onödan?