Liberalernas enda chans att överleva var att bryta med SD

Jag är uppväxt i välbärgade, folkpartistiska Bromma. Jag röstade på Folkpartiet för första gången i EU-valet 2014 på Sveriges ambassad i Buenos Aires. Det kändes högtidligt. Marit Paulsen stod för något jag beundrade: en human liberalism – inte minst för djur och natur.

Det blev även en liberal röst i riksdagsvalet 2018. Innan sin avgång hade Birgitta Ohlsson representerat en socialliberal röst med mod och ryggrad. De röda linjerna var glasklara.

I höstens val ställer jag upp för Miljöpartiet i Stockholm. Samtidigt som vissa känner skadeglädje ser jag med sorg hur Liberalerna har satt sig själva i den här situationen.

Ett parti bortom räddning 

Sanningen är brutal: inga nya utspel eller avtal kommer att räcka för att rädda Liberalerna över riksdagsspärren.

Väljarna är inte dumma. De ser ett parti som gång på gång försöker profilera sig, men som samtidigt sitter fast i ett samarbete där Sverigedemokraterna sätter riktningen. Problemet är inte brist på presskonferenser eller förslag. Problemet är att partiet slutligen förlorat precis all trovärdighet.

Det enda som på allvar hade kunnat skaka om det politiska landskapet till Liberalernas fördel hade varit att bryta med Sverigedemokraterna. Det senaste beskedet att acceptera SD i regeringen kommer att bli dödsstöten för partiet.

Politik handlar om värderingar 

Till skillnad från vad majoriteten av Liberalernas partistyrelse verkar tro, handlar politik om mer än majoriteter och kohandel. Den handlar om värderingar. Att offra sin liberala övertygelse i utbyte mot en euroomröstning är tragikomiskt och talande för vilket parti Liberalerna har blivit.

Miljöpartiet – med sin ideologiska hemvist i solidaritet med djur, natur, framtida generationer och alla världens människor – kommer aldrig att kunna samarbeta med ett parti som aktivt motarbetar den visionen. På samma sätt kan liberal politik inte förenas med Sverigedemokraternas nationalism och misstänkliggörande av människor.

Det extrainsatta landsmötet på söndag blir facit om även medlemmarna är villiga att offra liberalismen för nationalismen

I dag går 350 000 kronor av våra skattemedel till återvandringsbidrag för att en enda person ska lämna Sverige – 25 000 kronor för ett barn. Tänk vad de pengarna hade kunnat gå till i stället? Är jag ens liberal i dag om jag hellre vill ha sänkt skatt än utvisningar av våra medmänniskor?

Hur mycket nationalism tål en liberal?

Det finns många liberaler som känner sig vilsna och besvikna i dag. De sanna liberalerna står upp för öppenhet, internationellt samarbete, klimatansvar och varje människas lika värde – många känner inte längre igen sitt eget parti.

Det extrainsatta landsmötet på söndag blir facit om även medlemmarna är villiga att offra liberalismen för nationalismen.

För den som vill engagera sig politiskt utan att ständigt behöva slåss för varje uns av humanism i ett högerprojekt där SD flyttar gränserna finns det andra vägar. I Miljöpartiet behöver man inte kompromissa bort klimatpolitiken eller försvara utvisningar av barn och unga som vuxit upp i Sverige.

Den liberalism jag sympatiserade med för 12 år sedan handlade om humanism och att aldrig kompromissa bort människovärdet. När det inte längre blev viktigt försvann liberalismen ur Liberalerna.

Det är sorgligt att det ens behöver sägas. Men Liberalernas enda chans att överleva var att bryta med Sverigedemokraterna.