Kulturkanonen väcker frågor vi måste ta på allvar

Den nyligen presenterade svenska kulturkanonen har väckt starka känslor. Många har ondgjort sig över urvalet, kritiserat intentionerna bakom och förlöjligat arbetet och dess upphovsmän. Det är i sig ett sundhetstecken. I en demokrati ska vi diskutera, vrida och vända på idéer, ifrågasätta och säga emot. Men i just detta fall riskerar vi att fastna i det negativa och därmed missa en större möjlighet.

För bortom alla personliga och politiska skiljelinjer, vet vi alla att kulturen i Sverige i dag är satt under hård press.

Kulturens roll i ett splittrat samhälle

Kulturutövare kämpar för sin överlevnad, biblioteken får allt mindre resurser, och kulturpolitiska ambitioner reduceras ofta till ord snarare än handling. Parallellt ser vi en omfattande läskris: allt fler läser allt mindre, särskilt barn och unga. En fjärdedel av dagens elever har en kritiskt låg läsförmåga. Många vänder helt enkelt ryggen åt boken och söker enklare digitala snabba belöningar. Det är ett hot mot både bildning och demokrati.

Den stora frågan är inte om vi ska ha en kulturkanon, utan hur vi tillsammans kan skapa en starkare kulturpolitik.

Samtidigt lever vi i ett land med växande klyftor och med en integration som i stora delar misslyckats kapitalt. Här skulle kultur och litteratur kunna spela en nyckelroll. Att ta del av varandras berättelser, klassiker såväl som nyare röster, skapar förståelse, språk och gemenskap.

Därför behöver vi se kulturkanonen för vad den kan vara: inte en slutgiltig lista huggen i sten, utan ett erbjudande. En påminnelse om kulturens betydelse för den personliga utvecklingen och för sammanhållningen i ett samhälle. Den kan fungera som ett underlag för samtal, en startpunkt för egna listor, kompletteringar och ersättningar. Kritiken bör därför vara konstruktiv – inte bara avfärdande.

Kanon som påminnelse och inbjudan

Den stora frågan är inte om vi ska ha en kulturkanon, utan hur vi tillsammans kan skapa en starkare kulturpolitik, kulturövande och kultursektor till gagn för alla.

Hur kan skola, bibliotek, civilsamhälle och kulturliv samverka för att fler barn ska läsa? Hur kan vi ge kulturutövare långsiktiga villkor och trygghet? Hur kan vi göra kulturen mer inkluderande och synlig, så att fler tar del av och känner igen sig i dess många berättelser?

En kulturkanon kan aldrig ensam lösa dessa frågor. Men den kan bli en påminnelse om att vi behöver ta dem på allvar. Och den kan vara en inbjudan till att diskutera vad vi vill att Sverige ska stå för – i ord, i bild, i musik och i gemenskap.

Att kritisera är en del av demokratin. Men att värna och utveckla kulturen är allas ansvar. Låt oss därför inte fastna i raljansen. Låt oss ta chansen att tillsammans göra kulturen starkare – för allas skull.