Kommuner tvingas göra polisens jobb

Den lokala säkerheten är en grundbult i det demokratiska samhället. Många kommuner tar i dag ett stort ansvar för det lokala brottsförebyggande arbetet. Tyvärr sker arbetet alldeles för ofta utan en lokalt närvarande polis. Mot bakgrund av den allvarliga situationen när det gäller den inre säkerheten är situationen ohållbar. Kommunerna måste därför kunna ställa krav på säkerhetsgarantier från staten, där staten garanterar rimliga nivåer av polisiär närvaro, skydd och prioriteringar.

Polisen har för lite lokal närvaro

Kommunerna ansvarar i dag för stora delar av det förebyggande arbetet. Det handlar om den verksamhet som bedrivs i skolor, socialtjänst och fritidsverksamhet, men också om allt från fysisk planering till ordningsvakter, trygghetsvärdar och lokala samverkansformer. Många kommuner investerar betydande resurser i olika åtgärder för att minska brottsligheten och öka tryggheten där man försöker kompensera för brister i statlig närvaro.

Samtidigt upplever många kommuner att polisens lokala närvaro är otillräcklig eller oförutsägbar. Polisstationer har lagts ned, ingripandeverksamheten är hårt belastad och kontinuiteten i det lokala samarbetet har försvagats. Kommunerna förväntas i praktiken förväntas hantera ordnings- och trygghetsproblem som ytterst kräver polisiär kompetens, befogenheter och våldsmonopol.

Ett effektivt brottsförebyggande arbete bygger på samverkan, men samverkan förutsätter tydliga roller. Kommunerna kan inte och ska inte ersätta polisen. När kommunala aktörer tvingas fylla ett polisiärt tomrum riskerar både rättssäkerheten och legitimiteten i arbetet att urholkas. Utan ett aktivt och långsiktigt polisiärt deltagande reduceras det lokala trygghetsarbetet till punktinsatser och skademinimering, snarare än strukturell brottsförebyggande effekt.

Kommunernas insatser undermineras av polisbristen

Utöver samverkan finns det en berättigad dimension där kommunerna bör kunna ställa krav på faktiska säkerhetsgarantier från staten. Dessa krav handlar inte om absoluta löften om en kommun fri från brott, utan om rimliga nivåer av polisiär närvaro, skydd och prioritering för grupper som i dag drabbas särskilt hårt av kriminaliteten.

Kommunerna förväntas i praktiken förväntas hantera ordnings- och trygghetsproblem som ytterst kräver polisiär kompetens, befogenheter och våldsmonopol

Kommunerna investerar exempelvis betydande resurser i förebyggande arbete för att hindra barn och unga från att dras in i gängkriminalitet. Men utan polisens aktiva arbete mot de kriminella strukturer som rekryterar, hotar och exploaterar unga, undermineras dessa insatser.

Ett annat aktuellt område handlar om kvinnors frihet att röra sig i det offentliga rummet, vilket är en grundläggande jämställdhetsfråga. Kommunerna arbetar med belysning, miljödesign och trygghetsvärdar, men utan polisiär närvaro och tydlig brottsbekämpning mot förövare förblir dessa åtgärder otillräckliga.

Investera i samhällskontraktet

Kommunernas krav på polisens stöd och säkerhetsgarantier är ytterst ett uttryck för ansvarstagande, inte konfrontation. De vill ta sitt uppdrag på allvar men inte ensamma bära konsekvenserna av ett allt mer komplext och våldsamt brottslandskap.

Staten måste säkerställa att polisen har förutsättningar att vara närvarande där människor bor, vistas och verkar, och att kommunerna kan räkna med ett stabilt och förutsägbart samarbete. Ett starkt lokalt säkerhetsarbete kräver att kommun och polis står sida vid sida, med gemensam målbild, tydlig ansvarsfördelning och ett gemensamt åtagande gentemot medborgarna, vilket inte är fallet i dagsläget.

Detta är inte bara en fråga om organisation eller resurser – det är en investering i trygghet, tillit och det samhällskontrakt som ytterst håller Sverige samman.