Koalitioner i trubbel – gemensam skandinavisk nämnare

I Norge står Jonas Gahr Støres minoritetsregering inför krävande förhandlingar med Socialistisk Venstreparti (SV) om budgeten.

I Sverige ska Ulf Kristersson rapportera om status i förhandlingarna om den nya regeringen i dag onsdag, det politiska avståndet mellan Sverigedemokraterna och Liberalerna gör det svårt att enas.

I Danmark har statsminister Mette Frederiksen, som i dag leder en socialdemokratisk minoritetsregering, utlyst nyval och sagt att hon i dessa kristider vill ha en allians ”över mitten” med borgerliga partier.

Försvagad socialdemokrati och borgerligt kaos

Om man kokar ned den politiska analysen till att bara se på partiernas stöd finns flera likheter. De socialdemokratiska partierna som historiskt har dominerat i alla tre länder, är betydligt försvagade. På den traditionellt borgerliga sidan har det uppstått stora förskjutningar internt och invandringskritiska partier av olika slag har blivit viktiga maktfaktorer.

Att de socialdemokratiska partierna försvagats beror framför allt på samhällsförändringar. Socialdemokratins ”lyckliga ögonblick” från efterkrigsåren till millennieskiftet kommer inte tillbaka: En stabil reformperiod med utbyggnaden av en universell välfärdsstat kombinerad med synlig och gradvis ekonomisk framgång för de breda lagren.

Framväxten av invandringskritiska protestpartier speglar i hög grad socialdemokratins försvagning. Både för att dessa partier snabbt tog ägarskapet i frågan om de sociala problem som många upplevde med ökad invandring och för att protesten underifrån inte längre kommer från en kollektivt organiserad underklass, utan från grupper som riktat sin indignation mot partiet som hade haft makten och ansvaret.

Innehållet i protesten, som också ger näring till partier ytterst till vänster, är med andra ord inte ett rop på traditionell högerpolitik med skattelättnader och avreglering utan på många sätt ett rop på klassisk socialdemokratisk politik, som ”arbetarpartierna” har övergivit.

Maktkampen avgörande

Vår politiska historia visar hur snabbt positioner ändras i den politiska maktkampen. Efter Alliansregeringens valseger i Sverige 2006 fick norska Høyres partiledare Erna Solberg frågan om hon avundades sin svenska kollega Fredrik Reinfeldt, som slapp att förhålla sig till ett parti av Fremskrittspartiets (FRP) typ. Hon bekräftade det med en djup suck.

Men utmaningen försvann ändå inte och Høyre samlade sig snabbt för att öppna för samarbete med FRP. Även om det fanns en politisk överlappning mellan partierna var beslutet först och främst grundat i maktpolitik. FRP surfade på en framgångsvåg och var vid valen 2005 och 2009 betydligt större än Solbergs parti. Utan FRP – inga utsikter till regeringsmakt. För Høyre är det ideala ett ”lagom stort” FRP.

En parallell på den andra kanten var Arbeiderpartiets inbjudan till regeringssamarbete med Sosialistisk Venstreparti (SV) före valet 2005. Efter katastrofvalet 2001 var Arbeiderpartiet så små att paritet inte skulle vara ett trovärdigt regeringsalternativ på egen hand och SV blev därför en nödvändig partner. Vid valet 2021 blev den röd-gröna maktbalansen återigen förskjuten och SV är i stället en krävande allierad i Stortinget utan regeringsmakt.

Sverige och populismen

Fredrik Reinfeldt, som Erna Solberg avundades 2006, blev när han sade ”öppna era hjärtan” efter flyktingkrisen 2014, indirekt ansvarig för Sverigedemokraternas tillväxt och styrka – på bekostnad av hans egen Allians. Det är samma styrka som i dessa dagar ger Jimmie Åkesson en maktposition i förhållande till den kommande borgerliga regeringen, en position som han utnyttjar maximalt.

Orsakerna till att ett klassiskt högerpopulistiskt parti kom senare i Sverige än i Norge och Danmark är flera. Det handlar inte först och främst om Reinfeldt. Ett skäl tar sin början i det bidrag som den stora arbetskraftsinvandringen gjorde till Sveriges industrisaga fram till 1970-talet. Det andra handlar om att Sverige som enda europeiska land har skrivit in multikulturalism i sin grundlag:

”Etniska språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur och samhällsliv bör främjas.”

Kombinationen av det historiska arvet från 70-talet och det faktum att Sverigedemokraterna av alla, med sin bakgrund i nynazistiska rörelser, var det parti som satte ord på oron över invandringen, lamslog det övriga politiska Sverige.

Även om Sverigedemokraterna i höstens val blev det största av partierna som vill ha regeringsskifte är förutsättningen för de andra tre partierna att SD inte ska ingå i regeringen. Liberalerna har gjort det klart att om det sker så kommer partiet inte att släppa fram Ulf Kristersson som statsminister. Det kommer också rapporter om att L inte heller vill att SD ska få inflytande över EU-, utrikes-, eller kulturpolitik. Hösten blir otvivelaktigt tuff för Ulf Kristersson.

Frederiksen vill ha borgerligt samarbete

Spänningen inför det danska valet 1 november är inte mindre. Också här är allianserna och bokstavskombinationerna det dominerande temat.

Samtidigt som Mette Frederiksen är omstridd och beskriven som maktfullkomlig erkänner också hennes starkaste motståndare att hon behärskar maktspelet. Före valet 2019, då hon blev statsminister var strategin att ta väljare från det invandringskritiska Dansk Folkeparti, för att få majoritet för det röda blocket.

Metoden var att kopiera en stenhård invandringspolitik och lägga ett politiskt avstånd till det mer invandringsliberala Radikale Venstre, som var en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag. Det lyckades hon med och vann regeringsmakten. Inför Folketingsvalet i november har Mette Frederiksen bytt taktik och bjuder nu in borgerliga partier till en bred alliansregering för att få ett mer robust regeringsunderlag i kristider.

Taktik eller ärligt menat?

I Danmark diskuteras det i alla kanaler om detta är taktik for att få moderata väljare över på Socialdemokraternas sida eller om det är ärligt menat. Det blev uppmärksammat att Frederiksen i en TV-duell förra söndagen överraskande stödde borgerliga förslag, bland annat om ett jobbskatteavdrag på 4 miljarder danska kronor. Det tolkades som en repris av succéformeln från förra valet med att kopiera motståndarnas politik för att locka över väljarna och sedan regera vidare ensam när rösterna är räknade. De borgerliga partierna har i varje fall blankt avvisat hennes inbjudningar till samarbete.

I alla skandinaviska länder har vi en spännande politisk höst framför oss.