Fideikommissens avskaffande är ett hot mot det svenska kulturarvet

I helgen ställde sig KDU bakom bevarandet av fideikommissen. Men vad är egentligen en fideikommiss?

En unik möjlighet att bevara kulturarv

Det är en egendom som genom testamentering övergår till en särskild persons förvaltning, i stället för att delas mellan arvtagare som annars sker. Fideikommissen kännetecknas också av ett överlåtelseförbud till utomstående. Fideikommissen ger en unik möjlighet att bevara kulturarv och större naturegendomar som annars skulle styckas upp mellan arvingar.

En fideikommissarie med släktband till en fast egendom kommer såklart förvalta dess historiska särprägel bättre än en känslolös stat.

Utan fideikommissen är det egentligen bara staten som kan förvalta herrgårdar och naturområden. I ett Sverige utan fideikommissen har vi alltså förstatligat vårt kulturarv. Det är inte bra. En fideikommissarie med släktband till en fast egendom kommer såklart förvalta dess historiska särprägel bättre än en känslolös stat. På så sätt skyddar vi vår historia och natur från statens klåfingriga händer.

Historiskt har fideikommissen överlämnat större jordegendomar till den äldste sonen. Så behöver det dock inte vara, utan det bör vara upp till fideikommissarien att själv välja hur arvet lämnas. Vi påminner om att tronföljden fram till Prins Carl-Philips födelse lämnade kronan till den äldste mannen.

”Socialdemokratisk avundsjuka”

Vad är då problemet? Jo, sedan 1810 och 1930 har instiftande av fideikommiss varit förbjudet för fast egendom respektive lös egendom. 1963 antog riksdagen avvecklingslagen som ämnar tvångsavveckla existerande fideikommiss. Att fideikommiss finns kvar överhuvudtaget är helt tack vare en paragraf i avvecklingslagen som menar att fideikommissen kan få finnas kvar om de representerar ett synnerligt kulturhistoriskt värde, vilket de oftast gör. Detta gäller dock bara befintliga fideikommiss, vilket innebär att Sverige förr eller senare kommer stå helt utan fideikommiss.

Fideikommissens avskaffande är inte bara ett hot mot det svenska kulturarvet, utan också ett inskränkande av det privata ägandet. Att man inte själv kan få välja hur ens privata egendom ska ägas ter sig bisarrt i en modern marknadsekonomi. Så särskilt när det handlar om egendomar av särskilt kulturhistoriskt värde. Det är en lagstiftning som inte bottnar i annat än socialdemokratisk avundsjuka. Låt oss därför värna om såväl äganderätt som kulturarv och återinföra fideikommissen.