En politisk soppa där alla är förlorare

Vi kanske borde vara vana vid det här laget. Den här mandatperioden inleddes med en 134 dagar lång regeringsbildning innan Stefan Löfven åter kunde tillträda som statsminister den 21 januari 2019.

Men de 1 233 dagar som har gått sedan dess har sannerligen inte varit fria från politisk dramatik. Liberalerna har lämnat januariavtalet. Regeringen har förlorat budgetomröstningar. Stefan Löfven har röstats bort – för att komma tillbaka igen. Magdalena Andersson har valts och avgått inom några timmar – för att sen väljas igen. Miljöpartiet har lämnat regeringen och Amineh Kakabaveh har blivit politisk vilde med en makt som en enskild riksdagsledamot bara kan drömma om.

SD tog initiativet

Så när Sverigedemokraterna i förra veckan väckte misstroende mot Morgan Johansson (S) så var det kanske bara ytterligare ett naturligt steg under en onormal mandatperiod. SD står i sin fulla rätt att agera som partiet har gjort. Men agerandet sticker ändå ut. Misstroendeomröstningen med stort M, där hela regeringen kan bytas ut är riksdagsvalet. Det är inte ens 100 dagar bort. Varför så bråttom att få bort Johansson nu?

Det är ingen hemlighet att oppositionen inte är nöjd med justitieministern. Men det har funnits gott om chanser att väcka det här misstroendet tidigare (senast var hösten 2019). När Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch gästade riksdagsjournalisterna strax före omröstningen bekräftade hon att KD och M inte hade väckt misstroendet själva – men att de nu när det väl väckts valde att stödja det.

Anderssons nya praxis

Men lika oortodoxt som att väcka misstroende så nära inpå ett val är Magdalena Anderssons svar att ställa en kabinettsfråga, det vill säga att meddela att hela regeringen avgår om Johansson fälls. Knappt 100 dagar borde hennes regering klara utan Johansson. Hennes agerande bör därför ses som ett sätt att försöka skjuta över skulden till oppositionen.

Pajkastning

Den pajkastning som skett på högsta politiska nivå hör inte heller till vanligheterna. Och där är båda statsministerkandidaterna lika goda kålsupare. Magdalena Andersson ville inte ha med Ulf Kristersson på besöket på USS Kearsarge.

– Ulf Kristersson sade tidigare att Sverige behöver samarbete. Några veckor senare vill han rösta bort ett av statsråden bakom Natoansökan. Han var inte en lämplig kandidat att vara med här i dag. Hans ledarskap håller inte för situationen, sade hon till journalister.

Kristersson svarade på Facebook, direkt riktat till Andersson:

”Du och jag gav svenska folket ett löfte på vår gemensamma presskonferens: att inte göra partipolitik av Sveriges Nato-ansökan. Nu sviker du det, för att rädda Morgan Johansson. Det är uppenbart att det inte är Sveriges bästa du har för ögonen, utan Socialdemokraternas egna partiintressen. Ditt uppträdande de senaste dygnen är ovärdigt en svensk statsminister.”.

Alla förlorare

Effekten av misstroendeomröstningen blir att alla framstår som politiska förlorare. Oppositionen har startat junisoppan genom att väcka och/eller stödja misstroendet. Regeringen har hjälpt till att koka den genom att hota med att ställa till regeringskris mitt under Nato-processen.

Politikernas agerande imponerar inte. Väljarna blir förvirrade. Jag har de senaste dagarna fått många frågor från vänner och bekanta, som inte följer politik dagligdags, om vad politikerna egentligen håller på med? Ingen verkar förstå varför oppositionen gör som den gör. Men ingen verkar heller förstå varför Magdalena Andersson gör som hon gör. Frågan är om politikerna själva vet varför de gör som de gör.