Demiroks avsked blev precis som hans partiledarskap

Ingen kan påstå att detta är förvånande. När centerledaren Muharrem Demirok avgår efter ungefär två år på sin post, är det efter två svaga år, nästintill helt renons på smekmånad.

Opinionssiffrorna har i stort sett aldrig varit med honom. När Ipsos nyligen mätte väljarnas förtroende för partiledarna landade Demirok i botten av listan. Sex procent av väljarna sade sig ha förtroende för honom. Än värre: inte ens den egna väljarskaran var särskilt förtjust.

Och Demiroks låga siffror går förstås hand i hand med väljarnas känslor för partiet som helhet. I Verians senaste mätning landade C under spärren med 3,8 procent.

Breda mitten är en tunn remsa

Den ”breda mitt” som Centerpartiet har försökt hävda lagfarten till har eroderat till en tunn liberal remsa, vars politiska identitet är svåretablerad. Krismötena och viskleken har pågått länge och avgångskraven har även hörts offentligt. Till slut blev det nödvändigt för Demirok att lämna. Om allt partiet pratar om är partiledarens brister och svagheter går det inte att jobba politiskt.

Muharrem Demiroks avrundande pressmöte blev i någon mening precis som hans partiledarskap. Det var ett tämligen anonymt och kort anförande om hur viktigt partiet är just nu och för Sverige, utan många pusselbitar till vad som gjorde att detta hände just nu. Dessutom skedde pressträffen i tystnad, i alla fall i SVT, som inte lyckades få ordning på ljudet. C-ledaren gav heller inga intervjuer eller kommentarer efteråt.

Idéer om efterträdare finns sannolikt väl odlade redan inne i partiet. Man avsätter inte sin partiledare med ett och ett halvt år kvar till val utan minsta plan. Men processerna ska förstås följas och det som nu väntar är ett förtroenderåd och en extrastämma där en ny partiledare ska väljas. 

I ett parallellt universum hade Demirok fungerat 

Det är faktiskt mycket lätt att föreställa sig ett parallellt universum med ett annat politiskt läge där Demirok hade kunnat fungera alldeles utmärkt i den position han nu lämnar. I någon mening är han som klippt och skuren för rollen och borde ha funkat. Men, den sits partiet sitter i är en del av förbannelsen. Centerpartiets problem består inte av partiledarskapet enbart, utan av en politisk kluvenhet som man behöver reda ut internt. 

Demirok har velat fullfölja det som blev Annie Lööfs vägval mot slutet av sitt partiledarskap och tydligare inordna Centerpartiet som ett mitten-vänster-parti, genom att luckra upp motståndet mot V och tydligare placera sig som en pusselbit bredvid Socialdemokraterna.

Detta har inte alla centerpartister tyckt om. Men alla skulle inte heller omfamna en motsatt strategi. Alla partier har det gemensamt att det finns gott om tillfällen för en partiledare att förarga medlemmarna.

Å andra sidan. Ett partiledarskap är väl till för att övertyga gräsrötterna om vägvalet och få dem börja vandra, helst hyfsat i takt. Efter två år stod det klart att Muharrem Demirok inte lyckats få sitt parti att göra det.