Behandla inte grundlagen som ett artistupprop i tidningen

Den politiker som dristar sig att yppa något annat än absolut trohet till den svenska abortlagen begår politiskt självmord. Därför var det ingen överraskning när fri- och rättighetsutredningen landade på regeringens bord att det enda som det fanns bred politisk enighet kring var just en grundlagsskyddad aborträtt. Det är knappast något som behövs i Sverige då det i praktiken råder konsensus i frågan.

Svensk abortlag är inte hotad

Snarare tycks grundlagen ha blivit politikernas motsvarighet till artistupprop och klicktivism: ett sätt att visa engagemang och solidaritet till för samtiden viktiga frågor utan egentlig ansträngning.

Detta illustreras även av själva utredningen. Kommittén kunde inte enas om förtydliganden av näringsfriheten, skyddet av privat egendom eller återkallandet av medborgarskap för gängkriminella – trots att allt detta har reell påverkan på aktuella utmaningar i Sverige. Den svenska abortlagen, däremot, är förvisso ämne för debatt. Men den är knappast hotad.

Faktum är att det finns flera skäl till att Sverige inte bör göra abort till en grundlagsfråga.

För det första riskerar grundlagen att bli ett politiskt slagfält. Införandet av en grundlagsskyddad rätt till abort sker som reaktion på situationen i Polen, Ungern och USA. Men skillnaden mellan Sverige och dessa länder är att abort inte minst i USA har debatterats och kritiserats under lång tid av betydande delar av befolkningen. Inte minst för att där infördes aborträtten genom ett domstolsbeslut, vilket nu har upphävts. I USA är det alltså upp till delstaterna att själva bestämma sina abortlagar, vilket vi i Sverige gjorde 1974.

Abortfrågan är politiskt död

I Sverige debatteras frågan till och från, men den är politiskt död sedan länge. Att låta andra länders demokratiska debatter motivera grundlagsändringar i Sverige är därför ett tecken på politisk aktivism och politisering av grundlagen mer än något annat. Och om framtida politiker försöker ta bort rätten till abort ur grundlagen, ger detta uppfattningen att grundlagen är lika förändringsbar som vanlig lagstiftning, vilket underminerar dess auktoritet.

För det andra skapas en rättighetsinflation i grundlagen. Om man börjar inkludera specifik lagstiftning eller andra policyfrågor i grundlagen, skapar det ett prejudikat för fler att göra samma sak i frågor man verkligen vill visa att man bryr sig om. Grundlagen riskerar således att överbelastas och urholkas.

Varför inkludera ett specifikt ingrepp inom sjuk- och hälsovården i grundlagen? Ska andra ingrepp också grundlagsskyddas? Tidigare har politiker velat grundlagsskydda sådant som public service och juridiskt könsbyte. Ska även barnbidraget eller en restriktiv migrationspolitik grundlagsskyddas? Eller när man får säga god jul?

Grundlagen ingen helig skrift

För det tredje riskerar det att leda till en minskad enighet kring grundlagen. Att skriva in specifika och omdebatterade frågor undergräver den enighet som finns kring grundlagen och skapar ytterligare splittring mellan riksdagens partier. En grundlagsskyddad aborträtt gör inte heller immun mot fortsatt diskussion. Att vår regeringsform slår fast att Sverige är en konstitutionell monarki hindrar inte Socialdemokraterna från att fortsatt vilja avskaffa kungahuset. Grundlagen är ingen helig skrift.

Grundlagen är inte till för att politiker ska posera.

För det fjärde riskerar grundlagen att förlora i auktoritet. Samtidigt som utredningen varnar för att ”inskränkningar av aborträtten innebär en begränsning av kvinnors frihet” torde en minskning av veckogränserna (eller en ökning) fortfarande falla inom ramen för ett grundlagsskydd. Detta för att kommittén själv ansåg det ”inte lämpligt att inom ramen för en grundlagsbestämmelse ange aborträttens närmare innehåll”. Således skulle exempelvis en abortgräns på 14 veckor (liknande den i Frankrike) vara fullt förenligt med ett grundlagsskydd även om den i samma anda skulle ses som en begränsning.

Politiker poserar

I alla sammanhang ser man det positiva i att alltfler utövar sina mänskliga rättigheter: yttrandefrihet, religionsfrihet, rätten till arbete och rätten att rösta i allmänna politiska val. Men när Socialstyrelsen för ett par år sedan meddelade att antalet tonårsaborter fortsätter att minska välkomnades detta av regeringens egen utredare, Inga-Maj Andersson, då vid Socialstyrelsen. Det var ”glädjande, eftersom det är något man arbetat för. Det är ju bättre med välfungerande preventivmedel än aborter”.

Om abort räknas som en mänsklig rättighet likt yttrandefrihet som i sig bör utövas av fler, varför är det ”glädjande” när dessa minskar? Och varför förordas inte en utökning av veckogränsen? Om ”inskränkningar av aborträtten innebär en begränsning av kvinnors frihet” borde ju fri abort under hela graviditeten innebära den ultimata frihetsreformen? I dag är den friheten kraftigt begränsad under mer än halva graviditeten.

Om grundlagen ska inkludera allt som ligger politiker varmt om hjärtat reduceras den till inget annat än en motsvarighet till artistuppropen. Grundlagen är inte till för att politiker ska posera. Den svenska abortdebatten och dess nyanser förtjänar bättre än sådan plakatpolitik.