Att det föds färre barn är en av vår tids stora ödesfrågor

Under kommande decennier förväntas jordens befolkning öka med två miljarder. Ändå handlar en växande, angelägen debatt om den förestående ”befolkningsimplosionen”, om den dramatiska minskning av jordens folkmängd som förestår. Hur går det ihop?!

Motsägelsefull bild

Det har länge stått klart att vissa länder står inför dramatiska minskningar av den egna folkmängden. Det finns mer än 60 länder med sjunkande folkmängd och långt fler med födelsetal som tyder på att en nedgång är förestående.

Huvudförklaringen till den motsägelsefulla bilden är att Afrikas befolkning, som i dag uppgår till 1,5 miljarder, förväntas öka till 2,8 miljarder 2050 och drygt fyra miljarder i slutet av 2000-talet, innan folkmängden planar ut och börjar minska. Den inbyggda demografiska rörelseenergin är en svårtämjd realitet.

Indien illustrerar befolkningsutvecklingens inneboende dynamik. Landets födelsetal har sjunkit drastiskt och uppgår i dag inte till mer än 2,1 per kvinna, en nivå som kan leda till slutsatsen att landets folkmängd, på i dag drygt 1,4 miljarder, skulle vara relativt stabil. Det är emellertid en förhastad slutsats då halva Indiens befolkning är under 29 år och den förväntade livslängden redan är 72 år. På lång sikt kommer också Indiens befolkning att minska.

Färre barn än under ettbarnspolitiken

I Kina är efterfrågan på blöjor större för äldre än för spädbarn. Trots kommunistpartiets uppmaningar föds det i dag ännu färre barn per kvinna än under ettbarnspolitiken. Konsekvenserna är en demografisk implosion utan motstycke.

I Kina är efterfrågan på blöjor större för äldre än för spädbarn. 

Också i Europa ligger födelsetalen nästan genomgående under två barn per kvinna. År 2023 föll också Tyskland under EU:s ”tröskel” på 1,4. Andelen äldre ökar snabbt inom hela EU. I dag uppgår andelen över 65 till 21 procent. Enligt Eurostat skulle den vid sekelskiftet, utan invandring, uppgå till 36 procent – det vill säga mer än var tredje person.

Ett dramatiskt närliggande exempel är Finland. Trots dess väl utvecklade välfärdspolitik föds bara 1,25 barn per kvinna, det lägsta fruktsamhetstalet någonsin. År 2023 var de svenska födelsetalen de allra lägsta sedan de började mätas 1749: 1,45 barn per kvinna. De senaste decenniernas årskullar har ”skjutit upp” sitt barnafödande.

Lägst i världen är födelsetalen i Sydkorea där det trots omfattande stimulansåtgärder, som på sin höjd haft marginell effekt, föds 0,7 barn per kvinna. Skulle dessa extremt låga födelsetal bestå skulle landets folkmängd före sekelskiftet halveras från dagens 50 till cirka 25 miljoner, med en exceptionellt stor andel över 65 år.

Inte ens Norden har lyckats

Den spanske ekonomen Jesus Fernandeza-Villaverde varnar för att den förestående befolkningskrisen ”kommer att förändra världen”. Samtidigt konstaterar han att orsakerna är ”en öppen fråga”. I Foreign affairs ger den kanske mest citerade amerikanska experten, Nicholas Eberstadt vid American enterprise institute, sin samlade bedömning i en artikel med titeln Avbefolkningens tid.

Inget exempel stödjer den spontana föreställningen att utvecklingen går att ”rätta till”. Det är förvisso möjligt, och nödvändigt, men inget land har visat vägen. Att de nordiska länderna med deras utvecklade välfärdspolitik står inför så stora utmaningar visar på problematikens omfattning.

Varför vill dagens unga, och ytterst dagens unga kvinnor ha så få barn? Det är lätt att peka på konkreta problem, som bristen på bostäder, tillståndet i världen, klimatfrågan, men förklaringarna är snarare hypoteser. Lösningar finns, men kräver samhällsdebatt, forskning och nytänkande.

Inget pensionssystem kommer stå pall

Konsekvenserna för EU är dramatiska. EU:s åldrande befolkning beräknas enligt Eurostat komma att minska till cirka 420 miljoner vid sekelskiftet, mindre än en tjugondel av jordens befolkning. Ekonomierna kommer att tappa fart. Knappt något pensionssystem kommer att stå pall. En oundviklig konsekvens är ett stort behov av arbetskraftsinvandring.

Utmaningarna borde ha en given plats på EU:s dagordning, även om det inte primärt är en EU-fråga. Under det svenska ordförandeskapet antog Europeiska rådet slutsatser som underströk frågans vikt. Kommissionen inbjöds att ta fram en verktygslåda för att möta de ”demografiska utmaningarna och i synnerhet effekterna på Europas konkurrenskraft”.

Frågan om demografin är, precis som klimatfrågan, en av vår tids stora ödesfrågor. De nordiska länderna bör gå i täten.