Vi har barn som kommer att mucka när andra tar studenten

De som senare ska lämna anstaltsmiljöns bistra anlete bakom sig för att ta sig ut i den vanliga världen. Den fyrkantiga rastgården har länge varit deras hemvist, och här är allt egentligen ganska enkelt. Det inrutade systemet, som inte ger utrymme för utsvävningar, gör att många under några år får må bättre.

Men anstaltsmiljön kommer också med utmaningar: enkelheten till radikalisering och en grogrund för kriminalitet. Du måste vara stark för att stå emot. Har du bestämt dig får du ofta den respekten, men även den här miljön, precis som den utanför, har förändrats. Den är råare, kallare och lämnar sällan utrymme för annat än brutalitet.

Barnen måste förses med hela verktygslådan

De här barnen är både skyldiga och skyddsbehövande. Vi behöver redan vid början av deras verkställighet planera för en frigivning. Vi behöver förse dessa barn och unga med hela verktygslådan, så att livet utanför inte kommer med ännu mer utanförskap. Vi har barn som kommer att mucka från kåken när andra tar studenten, och vi behöver förstå att deras uppförsbacke är milslång.

Vi har barn som kommer att mucka från kåken när andra tar studenten

Vem ska anställa dem?

Vem ska uppmuntra dem att söka till universitetet?

Vem ska hjälpa dem att få en lägenhet och stå emot påtryckningar från gamla vänner?

Utan jobb är livet svårt, och det blir ännu svårare att behålla en lägenhet. Men utan lägenhet, någonstans att bo, är det i princip omöjligt att behålla sitt jobb.

Vi är långt efter i planeringen och i tanken. Vi borde ha börjat för länge sedan. Vi behöver skapa en enkelhet för dessa barn och unga att kunna skaffa sig ett värdigt liv efter avtjänat straff. Inom Kriminalvården är du hårt hållen, allt fungerar ofta. Men att sitta på anstalt kommer också med många andra åtstramningar.

Att söka jobb, skaffa bank-ID, behålla körkort, bankkort, sköta avbetalningar av skulder och behålla en lägenhet är nästan omöjligt.

Att få stöd i att bearbeta trauma och förstå sig själv är näst intill obefintligt, och du får sällan ett godkännande för en utredning kopplad till NPF, trots att många av dessa barn och unga förblir nyktra för första gången på flera månader – vilket en utredning kräver.

Ingen hade frågat vad som gjorde honom lycklig

Under mina år inom Kriminalvården har jag mött många livsöden. Alla berör på sitt eget vis, men några etsar sig fast på näthinnan mer än andra. Jag ska berätta om en klient som jag var kontaktperson till, vars liv troligtvis hade kunnat se annorlunda ut om han hade fångats upp tidigt. Han var ung när jag mötte honom i slutet av hans verkställighet och ännu yngre när han greps för det grova brott som hade satt honom där. En enkel måltavla för rekrytering till gäng, där han var både skyldig och skyddsbehövande.

När vi möttes var han trött. Han hade tappat hoppet.

Han hade länge levt i socialt utanförskap i en fattig familj i ett utsatt område. Han mötte några äldre grabbar som visade honom det glammiga livet som kriminell. Han svalde karamellen och åkte några år senare fast och blev dömd till många år.

När vi möttes var han trött. Han hade tappat hoppet.

Jag minns att jag frågade honom om hans drömmar och vad som gjorde honom lycklig. Jag minns också vad han svarade:

Ingen har någonsin frågat mig om detta. Allt har alltid handlat om andra och om att överleva, sa han tyst.

Makten besatt han själv

Efter det började hans resa. Vi bestämde oss där och då att göra allt för att bana väg för hans nya liv, och allt gjorde vi med de medel vi hade. Vi ringde samtal, bokade möten med Arbetsförmedlingen, ordnade med permissionen så att han skulle kunna skaffa både bankkort och bank-ID, skickade in blanketter och sökte utbildningar.

Den dagen jag gick till hans bostadsrum med en kollega för att berätta att jag skulle sluta, brast det nästan för honom. Han såg livrädd ut och frågade mig hur han nu skulle lyckas. Jag lovordade att mina kollegor skulle göra allt för att få honom bättre ut, men att makten att lyckas besatt han själv.

Ett år senare skrev han till mig. Han skickade en lång text där han skrev att han tagit sig in på utbildningen, klarat den och nu fått en anställning. Allt som hade funnits i hans huvud var att fortsätta där han och jag slutade – och att han skulle lyckas.

Han skrev att det var tack vare min tro på honom, en tro som ingen annan tidigare haft, som gjorde att han nu stod på andra sidan med en stor dröm i uppfyllelse.

Ett arbete, en bostad och en värdig framtid.

Detta är en otrolig historia och resa, där klienten gjort mycket av jobbet själv.

Det behövs riktiga och långsiktiga utslussningsprogram

Men vi vet att det inte räcker enbart med det som Kriminalvården gör för att få sina klienter bättre ut. Kommunerna måste finnas där. Skolan måste rusta den unge innan, under och efter, och arbetsgivare måste våga anställa dem senare. Vi behöver ett gemensamt ansvarstagande, där hela samhället backar upp dessa barn och unga.

Vi behöver långsiktiga utslussningprogram – riktiga sådana. Med mentorer, skola, arbetsmarknadsinsatser, tillgång till terapi och stödboenden där de unga kan bygga upp sitt nya liv.

Paketet ”utsluss av ungdom” är något som behöver pågå lång tid efter avtjänat straff. Vi kan inte bara öppna grindarna och tro att barnen ska komma ut bättre efter straffet.

Vi behöver ta vid där samhället brustit. För ett fängelsestraff är inget annat än ett samhälleligt misslyckande.