V: Gör Funktionsrättskonventionen till svensk lag

Sverige vill gärna se sig självt som ett föregångsland för mänskliga rättigheter. Ändå lever hundratusentals personer med funktionsnedsättning i ett samhälle där deras rättigheter dagligen kränks – i skolan, på arbetsmarknaden, i vården och i kontakten med myndigheter.

Det är ett politiskt misslyckande. Därför är det hög tid att göra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till svensk lag, på samma sätt som vi gjorde med Barnkonventionen.

Ratificerad men inte genomförd 

Funktionsrättskonventionen ratificerades av Sveriges riksdag redan 2009. Det innebär att staten har åtagit sig att följa den. Men i praktiken är konventionen tandlös. När kommuner drar in personlig assistans, när elever nekas stöd i skolan eller när människor stängs ute från arbetsmarknaden saknas ett tydligt juridiskt verktyg för att hävda sina rättigheter. Rättigheter som inte kan prövas rättsligt är inga verkliga rättigheter.

FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har kritiserat Sverige för att inte göra tillräckligt för att säkerställa enskildas rättigheter. I sina rekommendationer till Sverige har FN under många år varit tydliga med att staten bör inkorporera Funktionsrättskonventionen så att den fullt ut gäller som svensk lag.

Trots detta har fyra ansvariga ministrar – Anna Tenje (M), Camilla Waltersson Grönvall (M), Lotta Edholm (L) och Andreas Carlsson (KD) – nyligen meddelat i senare debatter (13/1, 15/1, 16/1, 16/2), att regeringen inte har fattat något beslut om att göra Funktionsrättskonventionen till svensk lag.

Det beskedet visar med all tydlighet att frågan inte prioriteras, trots återkommande kritik och trots att staten redan har förbundit sig att leva upp till konventionens innehåll. Att avstå från att ens ta ett sådant beslut är att acceptera att rättigheterna fortsätter vara svagare i praktiken än på pappret.

Mänskliga rättigheter är ingen budgetpost 

Att göra konventionen till lag skulle innebära ett avgörande maktskifte: från nedskärningar och budgetramar till individens rätt. Precis som Barnkonventionen har stärkt barns ställning i domstolar och beslutsprocesser, skulle Funktionsrättskonventionen ge personer med funktionsnedsättning ett reellt skydd mot godtycklig diskriminering som försvårar deras liv. Så länge konventionen inte är svensk lag saknas den i praktiken som styrande ram för myndigheter, regioner, kommuner och domstolar.

När marknadstänkandet tillåts styra skola, vård och omsorg är det alltid de mest utsatta som betalar priset

Motargumenten är välbekanta. Det sägs att lagstiftningen redan finns, att det blir för dyrt, att det blir juridiskt krångligt. Men samma argument användes mot Barnkonventionen, som varken höll då eller håller nu. Det är inte kostnaderna som är problemet, utan prioriteringarna. Ett samhälle som har råd med skattesänkningar för de rikaste har råd att garantera mänskliga rättigheter.

En fråga om klass och demokrati 

För Vänsterpartiet är detta en klassfråga. Personer med funktionsnedsättning drabbas hårdast av otrygga anställningar, låga inkomster och nedmonterad välfärd. När marknadstänkandet tillåts styra skola, vård och omsorg är det alltid de mest utsatta som betalar priset. Att lagfästa Funktionsrättskonventionen är ett sätt att dra en tydlig gräns: mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara.

Till sist handlar detta om demokrati. Ett samhälle där alla inte har möjlighet att delta på lika villkor – såsom att ta sig till vallokalen, delta i utbildning, arbeta, engagera sig politiskt och leva självständigt – är inte ett fullt ut demokratiskt samhälle. Tillgänglighet och inkludering är inte särkrav, utan grundläggande förutsättningar för demokratiskt deltagande.

Barnkonventionen är i dag svensk lag. Nästa självklara steg är att göra samma sak med Funktionsrättskonventionen. Allt annat är ett svek mot de människor vars rättigheter staten redan lovat att respektera.