Nya avgifter för hjälpmedel är oroande

Det är inte rimligt att bostadsorten ska avgöra om du ska ha råd med det hjälpmedel som du behöver för att kunna jobba och vara aktiv i samhället. Men trots att en jämlik hjälpmedelsförsörjning borde vara en självklarhet i ett solidariskt samhälle går utvecklingen i motsatt riktning.

Vi inom DHR har länge noterat en oroande trend – att regioner och kommuner i allt högre grad börjat ta ut avgifter för hjälpmedel. Det är djupt oroande eftersom det slår mot människor som redan i dag är marginaliserade. Många människor med funktionsnedsättning lever i arbetslöshet eller jobbar deltid och har det kämpigt med sin försörjning. Avgiftsbeläggning på hjälpmedel blir en ny ekonomisk börda, som i värsta fall kan leda till att folk avstår från de hjälpmedel som de behöver och har rätt till.

Merkostnaden måste subventioneras

En ny typ av avgift för hjälpmedel är abonnemangsavgifter. Detta är avgifter som i vissa fall, efter några år, vida kan komma att överstiga vad själva hjälpmedlet egentligen kostar i inköp. Avgift för utprovning, förskrivning och serviceavgift för hjälpmedel är exempel på andra kostnader som kommuner och regioner ofta tar ut.

DHR vill att hjälpmedelsförsörjningen regleras i en rättighetslag, som garanterar likvärdighet i landet och ger möjlighet att överklaga beslut.

Även hjälpmedel för sport- och hobbyverksamhet kan vara nödvändiga för att människor ska kunna motionera och hålla sig friska. Aktiva medborgare ger ökade skatteintäkter och en mer välmående befolkning och borde alltså vara något eftersträvansvärt för samhället.

Men tyvärr visar en rapport från Myndigheten för delaktighet (2020) att personer med funktionsnedsättning inte har samma möjligheter till en aktiv och meningsfull fritid jämfört med befolkningen i övrigt. Rapporten ”Aktiv fritid - Redovisning av ett regeringsuppdrag om att kartlägga lokala och regionala satsningar samt tillgången till fritidshjälpmedel” visar att ojämlikheterna bland annat beror på dålig ekonomi, otillgängliga transporter och bristande tillgänglighet. Den visar också att personer som behöver fritidshjälpmedel nästan alltid får köpa dessa på egen hand. Det kräver både god ekonomi, kunskap och ett driv som inte alla har och därför blir tillgången till fritidshjälpmedel inte jämlik.

Att ett fritidshjälpmedel innebär en viss kostnad (normalkostnad) för användaren kan vara rimligt. Merkostnaden måste däremot subventioneras.

”Stick i stäv med konventionen”

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning säger att staterna ska säkerställa personlig rörlighet för personer med funktionsnedsättning genom att underlätta tillgång till hjälpmedel av kvalitet. De aktörer som väljer att införa avgifter i olika former agerar således stick i stäv med konventionen.

Bra hjälpmedel är en förutsättning för att många människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett gott och aktivt liv. DHR vill därför att hjälpmedelsförsörjningen regleras i en rättighetslag, som garanterar likvärdighet i landet och ger möjlighet att överklaga beslut.