Nu måste Socialdemokraterna återvända till rötterna

Det blåser hårt i svensk politik. I debatten talas det alltmer om hårdhet, stramhet och misstänksamhet. Välfärden blir siffror, tryggheten reduceras till slagord och människor med svåra livsvillkor hamnar i bakgrunden.

Välfärden är för hårt belastad

För mig, som varje vecka möter människor i välfärdens ytterkant – som god man och förvaltare och som lärare i anpassad skola, är det tydligare än någonsin att Socialdemokraterna måste återvända till sina rötter. Inte för ideologins skull – utan för människornas.

Olof Palme talade om en politik som frigör människor. Inte genom straff eller rädsla, utan genom trygghet, utbildning och möjligheten att stå på egna ben. Det är en moralfilosofi som bygger på en enkel insikt: Ingen människa väljer sina förutsättningar, men samhället kan avgöra vilka möjligheter som följer.

I dag riskerar vi att förlora den grundsatsen när välfärden är så belastad att människor faller rakt igenom. Jag ser det varje vecka. Jag möter ungdomar med NPF som bollats mellan socialtjänst, skola, bup och vuxenpsykiatri utan att någon håller i trådarna.

Folkrörelserna har försvagats

Jag möter vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar som inte har råd med mediciner, bostäder eller stödinsatser. Jag möter äldre som är helt beroende av sina ställföreträdare för att vardagen över huvud taget ska fungera. Det är inte hårdare tag dessa människor behöver. Det är ett samhälle som fungerar innan livet blivit en katastrof.

Socialdemokratin föddes i folkrörelserna: facket, kooperationen, hyresgästföreningar, nykterhetsrörelsen. Där växte människor i demokratin. Där lärde man sig ansvar, solidaritet och gemenskap. Den kraften är akut nödvändig i dag. Inte som nostalgiskt minne – utan som verktyg.

Jag möter vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar som inte har råd med mediciner, bostäder eller stödinsatser

När jag möter huvudmän vars nätverk helt har raserats slås jag av hur mycket Sverige förlorat när folkrörelserna försvagats. Den som saknar rösten behöver någon annan som bär den. Den som har fallit behöver någon som reser en. Det är folkrörelsens kärna. Det är socialdemokratins själ.

De samhällsbärande grupperna – undersköterskor, chaufförer, lärare, industriarbetare, personliga assistenter, kassapersonal – behöver ett parti som står på deras sida. Inte bara i ord, utan i handling. Det räcker inte med hård retorik om trygghet. Trygghet är fungerande skolor, tillgänglig vård, rimliga löner, bostäder och en välfärd som möter människor när behovet uppstår.

Våga tala om jämlikhet

Det är socialdemokratisk politik. Det är våra rötter. Och det är där framtiden finns. Framåt – med rak rygg och ideologisk stolthet. Vi måste åter våga tala om jämlikhet. Om att välfärden inte är en kostnad, utan en investering. Om att sammanhållningen inte uppstår av sig själv, utan byggs av gemensamt ansvar.

Det Sverige jag möter i mitt arbete och i mina uppdrag är ett land som ropar efter just det. Efter en politik som ser, förstår och lyfter dem som inte alltid hörs i debatten.

Vi ska inte följa högervindarna. Det är vi som ska vara motvinden som visar att ett bättre samhälle fortfarande är möjligt. Vi vinner inte framtiden genom att anpassa oss efter andra. Vi vinner den genom att stå upp för vanligt folk – de som bygger landet – med rak rygg och socialdemokratisk stolthet.