Friheten för synskadade är hotad – återupprätta en värdig färdtjänst 

När personer som är blinda, lever med dövblindhet eller har en svår synnedsättning nekas färdtjänst, då har något viktigt gått förlorat i Sverige. Det handlar om den grundläggande rättigheten för oss alla att röra oss i samhället. Om den rätten inte värnas borde varningsklockorna ringa både i riksdagshuset och Rosenbad.

Tilliten till välfärden urholkas

Vi på Synskadades riksförbund har kontakt med många medlemmar som lever med oro och med begränsningar i livet efter att ha fått negativa färdtjänstbesked. I vissa fall rör det sig om personer som haft färdtjänst i många år som nu plötsligt nekas, andra är unga personer som får kalla handen vid första försöket. Även personer som är blinda eller har kraftiga synnedsättningar kan i dag helt eller delvis nekas tillstånd.

Det finns flera orsaker till denna förändring. Men den viktigaste är att de som beviljar tillstånd, det vill säga regioner och ibland kommuner, har blivit allt hårdare i sina bedömningar. Det får mycket negativa konsekvenser för enskilda synskadade men det påverkar också tilliten till vår gemensamma välfärd. Finns stödet där när vi behöver det?;

På pappret har regering och riksdag satt full delaktighet som mål för funktionshinderpolitiken. Men samtidigt låter de våra folkvalda, myndigheter och domstolar fatta beslut som går i rakt motsatt riktning.

Orimliga krav från rättsinstanserna

I inriktningen för funktionshinderpolitiken heter det att ”individuella stöd och lösningar kan vara avgörande för individens möjlighet till delaktighet”. Färdtjänsten nämns specifikt som ett viktigt sådant individuellt stöd, som kan kompensera för brister i samhällets utformning eller som kompensation av funktionsförmåga.

Men i verkligheten ser vi alltså hur synskadade nekas detta individuella stöd. Det är upprörande i sig men de absurda motiveringarna gör saken ännu värre. Rättsinstanserna anser att en blind person kan använda kollektivtrafiken för att klara sina behov av förflyttning. De har även hävdat att det inte är uteslutet att de sökande skulle kunna lära sig alla sträckor utantill.

Rättsinstanserna anser att en blind person kan använda kollektivtrafiken för att klara sina behov av förflyttning.

Även om den allmänna kollektivtrafiken blivit mer tillgänglig är den ofta inte användbar för synskadade. Personer som är blinda eller har kraftigt nedsatt syn kan inte orientera och förflytta sig som andra. Det kan vara omöjligt att ta sig från hållplatsen till slutdestinationen i en miljö som är helt eller delvis okänd. Även på platser som är kända för personen kan trafikmiljön innehålla så stora risker att synskadade inte kan röra sig säkert på egen hand.

Inför rätt till färdtjänst

Problemet är att risker i trafikmiljön och svårigheter för den enskilde att orientera sig inte tas med i bedömningen av rätten till färdtjänsttillstånd. Regioner och kommuner verkar inte vilja se att det är av avgörande betydelse. Blinda, personer med dövblindhet och personer med svåra synnedsättningar får därmed inte den sakliga bedömning som förvaltningslagen föreskriver. Och det betyder alltså också att målen för funktionshinderpolitiken sätts ur spel.

I slutet av mars ska Trafikanalys presentera en utredning som har analyserat tillämpningen av bestämmelserna i färdtjänstlagen. Vi på Synskadades Riksförbund är tydliga med vad utredningen bör föreslå: gör det tydligt i lagen att dövblinda och synskadade, som har svårt att orientera sig eller röra sig säkert i trafikerade eller för dem främmande miljöer, ska ha rätt till färdtjänst.

Rörelsefriheten för synskadade är hotad. Men genom att regering och riksdag lyssnar till oss och tar till sig av den verklighet som synskadade upplever, kan vi återupprätta en värdig färdtjänst igen. I ett välfärdssamhälle som Sverige borde det vara en självklarhet år 2023.