Familjer kan inte vänta till 2028 på en fungerande personlig assistans

Nyligen meddelade regeringen att den tillsätter en utredning om personlig assistans. Det är lätt att förstå varför. Efter drygt 30 år av utredningar, ändringar, prejudicerande domar och allt snävare tillämpning har systemet blivit snårigt, svårbegripligt och i många fall direkt obegripligt.

”Föräldrar går sönder av oro”

Att behovsbedömningarna behöver bli tydligare, mer rättssäkra och mindre integritetskränkande råder det knappast oenighet om. Därför kan en utredning som förenklar och klargör rätten till personlig assistans fylla en viktig funktion.

Det finns dock flera problem. Vi som har varit i eller nära funktionsnedsättningsrörelsen under många år har sett detta förr, inte minst när valrörelser närmar sig. Stora ord, presskonferenser och löften om helhetsgrepp. Frågan är vad som faktiskt kommer ut av det. Ännu en utredning är sannolikt nödvändig, men den får inte bli en politisk långtidsparkering för akuta problem.

Det största problemet är tidshorisonten. Utredningen ska vara klar först 2028. Därefter ska förslag beredas, remitteras, förhandlas och eventuellt bli lag. Under tiden fortsätter människor och hela familjer att leva med konsekvenserna av ett system som inte fungerar. Barn får avslag. Vuxna får sin frihet beskuren. Föräldrar går sönder av oro, administration och ständig beredskap. Assistansanvändare tvingas planera sina liv utifrån minuter, inte utifrån behov, vilja och värdighet.

Mångårig underfinansiering

Krisen inom den personliga assistansen är inte ett framtidsproblem. Den är här och nu. Därför går det inte att komma ifrån känslan att en utredning, om den inte följs av andra omedelbara åtgärder, också blir ett sätt att nonchalera människors situation. Att säga ”vi utreder” räcker inte för den som förlorar sin assistans i år, eller för den familj som redan har pressats bortom bristningsgränsen.

Hur man än vrider och vänder på det går det inte att komma runt frågan om assistansersättningen. Indexeringen framstår tyvärr som död och begraven. Nu ligger hoppet i en uppräkning som faktiskt skapar rimliga förutsättningar för seriösa anordnare att bedriva personlig assistans med kvalitet, kontinuitet och trygghet.

Assistansanvändare tvingas planera sina liv utifrån minuter, inte utifrån behov, vilja och värdighet

Den mångåriga underfinansieringen har redan fått allvarliga konsekvenser. När ersättningen urholkas år efter år pressas användare, assistenter och anordnare. Seriösa verksamheter får allt svårare att bära kostnaderna, samtidigt som otryggheten ökar för dem som är beroende av assistansen för att kunna leva sina liv. En utredning om hur rätten till assistans ska bedömas förändrar inte det akuta ekonomiska läget.

Personlig assistans handlar om frihet

Regeringen får därför inte tillåtas gömma sig bakom att man nu har ”agerat” på det funktionshinderspolitiska området. Att utreda behovsbedömningen är en sak. Att säkra förutsättningarna för den assistans som redan finns och som måste fungera varje dag är en annan.

Utredningen har en funktion att fylla. Men just nu är känslan stark av ”too little, too late”. För sent för dem som redan fått avslag. För lite för dem som lever med ständig oro. För långsamt för de familjer som inte kan vänta till 2028.
De partier som vill tas på allvar i funktionsnedsättningspolitiken måste våga göra mer än att hänvisa till framtida utredningsförslag. De måste adressera de akuta problem som finns här och nu: rättssäkerheten, minuträkningen, barns rätt till assistans och den urholkade assistansersättningen.

Personlig assistans handlar ytterst inte om administrativa modeller. Den handlar om frihet, självbestämmande och rätten att leva ett liv som andra.