Västerbottens Allmänningsförbund: Markbyten rätt väg för naturvård

REPLIK. Det är rätt väg att enskilda markägare med naturvärdesskogar får en chans att byta sådan skog mot statligt ägda brukningsbara skogar. Att låta staten och landsbygdens befolkning på så sätt växla ansvarsområden är det bästa för glesbygdens fortlevnad, skriver Anders Pettersson.

Anders Pettersson
Näringspolitisk talesperson, Västerbottens Allmänningsförbund


Bo Dockered efterlyser i en debattartikel att det nya markbytesprogram som omnämns i januariavtalet kommer igång. Syftet är att enskilda markägare med naturvärdesskogar ges en chans att byta sådan skog mot statligt ägda brukningsbara skogar.

Dockered säger sig också ha hört signaler om att Sveaskog inte är särskilt positiva till sådana byten. Det är kanske inte helt förvånande att höra. Att företagets inställning skulle få något större inflytande över politiskt fattade överenskommelser har jag dock svårt att tro. Har ägaren staten inte varit tillräckligt tydlig i sina direktiv tidigare är det hög tid nu.

Statens intensiva skogsbruk

Jag delar Dockereds syn på vikten av markbyten. Egentligen handlar det om en ordning som borde varit en självklarhet sedan länge. Ansvaret för att skogar som dagens samhälle sätter ett stort värde av att bevara borde naturligtvis till stor del bäras av det allmänna. I synnerhet när statens eget intensiva skogsbruk under större delen av 1900-talet bidragit till att mer opåverkade skogar blivit än mer exklusiva. En betydande del av återstoden av sådan skog finns i enskildas ägo och särskilt då i det fjällnära området.

Argumentationen handlar inte om hur proportionerna ska se ut mellan det som bör sparas för biologisk mångfald respektive brukas rationellt till nytta för klimat och ekonomi. Det är ett svårlöst problem som det fortsatt kommer att finnas stora skillnader i uppfattning om. Mitt ställningstagande liksom Dockereds gäller vad som är bäst för glesbygdens fortlevnad. Det verkar både rimligt och rättvist att staten och landsbygdens befolkning i en än större omfattning växlar ansvarsområden.

Låt enskilda få ta hand om en större del av skogsproduktionen och utveckla ekonomiska värden i glesbygd medan staten i större utsträckning ägnar sig åt allmänintresset naturvård.

Markbyte en bra metod

Under ganska många år har staten och dess myndigheter lagt mycket kraft på att hitta metoder och lagtolkningar som överför så mycket som möjligt av naturvårdsansvaret på markägarna. De största ytterligheterna har uppstått i de fjällnära skogarna samt i samband med uttolkningar av Artskyddsförordningen.

I den fjällnära skogen ifrågasätts plötsligt om markanvändning är skogsbruk i vissa äldre skogar. Något som nuvarande markägare, deras förfäder och inte minst den tillståndsgivande myndigheten alltid sett som självklart även om brukningsmetoderna varierat över tid. Syftet med att försöka omdefiniera sådan skog är uppenbart. Vid byte av markanvändning behövs nämligen ingen intrångsersättning betalas ut.

Staten har ett historiskt ansvar

Med koppling till detta vill jag påminna om att det finns ett historiskt ansvar för samhället i landets nordvästliga skogar. I samband med den så kallade avvittringen kring det förra sekelskiftet avsattes skog till enskilda som under många år gjort en insats för att odla upp ny mark. På den tiden ville staten underlätta för nya bosättningar i den norrländska glesbygden, mest av försvarsmässiga skäl. Man hade långtgående planer på att utveckla jordbruket i Norrlands inland genom att omvandla stora myrkomplex till jordbruksmark. En del av nybyggarna lockades dit utifrån men många var också samer som inte längre fick plats i renskötseln.

Det uppstod dock ett problem när mark avsattes till enskilda. Omgående blev de nyblivna ägarnas skogar utsatta för uppköpsförsök av bolag. För att i viss mån förhindra detta bildades, av en viss del av det så kallade skogsanslaget, större gemensamt ägda allmänningsskogar. Den enskilt ägda delen och andelen i allmänningen skulle tillsammans vara några av byggstenarna för att skapa överlevnadsmöjligheter för glesbygden.

Europas sista vildmark

I dag leder certifieringsregler och nekade avverkningstillstånd till att värdet av fastigheter i det fjällnära området urholkas. Regelverk för certifiering har till stor del uppformats för att passa ett mer intensivt brukat skogslandskap med ett begränsat inslag av naturvårdsskogar. Samtidigt framhålls naturvårdsvärdet av att bevara stora mer opåverkade skogslandskap. Men det måste väl vara synnerligen orättfärdigt av samhället att låta några tusen fjällnära skogsägare stå för fiolerna när man säger sig vilja bevara Europas sista vildmark?

Forrige artikel From (S) om riksdagens jaktklubb: From (S) om riksdagens jaktklubb: "Jakt en del av människors vardag" Næste artikel "Dockered har rätt om Sveaskog men fel om sektorsansvaret"