"Vad får naturvård i den svenska skogen kosta?"

Värnandet av naturvärden i den svenska skogen är viktigt för många och för några är det troligen överordnat det mesta. De som brinner mest för frågan vill nog knappast ens diskutera något tak för kostnader kopplat till bevarande av arter, biotoper och ekologiska processer. Antagligen anser man att skyddet av mångfald borde sätta ramarna för andra mänskliga aktiviteter.

Ett annat synsätt är att se naturvård som en delkomponent bland andra. Något som ibland måste begränsas och samsas med andra värden som till exempel klimat, uthållig resurshushållning och ekonomi.

Öppet för extrema tolkningar

I miljölagstiftning och i miljökvalitetsmål har man tyvärr valt formuleringar som lämnar utrymme för tolkningar åt det mer extrema hållet. Strikt tolkat ska ju faktiskt allt ”naturligt och ursprungligt” skyddas och bevaras i tillräcklig omfattning. Alla som är insatta i sakfrågan vet dock att sådana mål är praktiskt ouppnåeliga.

Det är knappast genom oerhört dyra satsningar på svensk mångfald på marginalen som vårt land kan göra de mest betydelsefulla insatserna.

Inom politik och i myndighetsvärlden finns en strävan mot att inte spela ut skogens olika värden mot varandra. Ofta antyds det att det skulle finnas en slags perfekt samexistens mellan allt där inget är viktigare än något annat. Ibland tvingas man dock att vara lite mer konkret.

Sverige har gjort internationella såväl som nationella utfästelser om att bevara naturligt förekommande arter och processer inom landet. I dokument har det då angetts mer precisa arealmål. Dessutom sägs att avsatta områden ska vara funktionella, det vill säga de ska ha en viss kvalitet och vara rumsligt väl fördelade i landskapet. Troligen läser både Sverige och andra länder in ett betydande tolkningsutrymme i sådana mer övergripande formuleringar.

Vad skulle det kosta?

Men vilken nivå på naturvård är det egentligen som eftersträvas av svenska ideella naturvårdsorganisationer och i viss mån av myndigheter och vad skulle det kosta att förverkliga?

En som länge haft en central roll i frågor om mångfald i svenska skogar är professor Per Angelstam, SLU. Angelstams teorier har sannolikt gott stöd inom naturvårdsrörelsen. I en rapport från år 2019 med fokus på Grön Infrastruktur funderar han kring vilka arealer som saknas i respektive naturgeografisk region för att uppnå nivåer i det så kallade Aichimål 11 som tagits fram vid en konferens i Nagoya år 2010.

I rapporten konstaterar han att den anpassning av skogsbruket som han föreslog för ett tjugotal år sedan uteblivit. På grund av det och på grund av brister i landskapets struktur där konnektivitet och representativitet är för dålig måste arealmålen höjas i varje region, menar Angelstam.

Konsekvenserna för samhällsekonomin

I exemplet nedan har jag försökt beräkna vad det skulle kosta att anpassa sig till nivåer som Angelstam spekulerar kring. Mitt syfte har varit att belysa den samhällsekonomiska konsekvens som följer av att inte kunna nyttja undantagna virkesförråd och tillväxtbortfallet på dessa arealer.

Det värde per skogskubikmeter jag använt är okomplicerat framtaget. Jag har dividerat den svenska skogsnäringens exportvärde på drygt 130 miljarder med den avverkade bruttovolymen på 93,4 miljoner skogskubikmeter (2018 års nivåer). Värdet på cirka 1400 kronor per skogskubikmeter som då erhålls är enkelt sett det som förloras om en kubikmeter inte längre blir tillgänglig för svensk skogsnäring.

Räkneexempel:

När man omvandlar den procentuella bristen per region som Angelstam anser finns till areal blir resultatet för landet drygt 3,3 miljoner hektar. Räknat på medelvirkesförråd regionsvis i äldre skog blir det totala virkesförrådet som blir otillgängligt 724 miljoner skogskubikmeter.

Multipliceras den volymen med värdet 1400 kronor per skogskubikmeter fås ett hisnande belopp: 1 014 miljarder kronor. Till detta ska läggas en förlorad tillväxt på 25,3 miljoner skogskubikmeter per år som omräknat i pengar blir 35,4 miljarder per år. Om de 3,3 miljonerna hektar avsätts under en tioårsperiod skulle kostnaden bli 101 miljarder per år plus tillväxtförlust. Under de första tio åren stiger kostnaden från den nivån upp till 136 miljarder per år. Därefter stabiliseras den på cirka 35 miljarder kronor per år.

Som jämförelse kan sägas prislappen för all äldreomsorg i Sverige är cirka 125 miljarder per år.

Om det också ska ske en övergång till kontinuitetsskogsbruk i Sverige som en del önskar tillkommer ytterligare miljardförluster.

Slutlig reflektion

Som allt annat har naturvård ett pris. Målet måste vara att så kostnadseffektivt som möjligt bevara så mycket biologisk mångfald som möjligt i den svenska skogen. Hur det ska göras är inte givet. Något som i alla fall borde vara positivt och som vi ännu inte så sett effekten fullt ut av är den förbättrade detaljhänsyn som utvecklats sedan 1990-talet. För en del arter räcker det dock inte med sådan hänsyn. De kräver mera stabila miljöer eller störningar av särskilt slag.

En viss mängd skog måste därför undantas från rationellt bruk. Min uppfattning är att det i dag saknas svar från forskning om hur stora avsättningar som behövs i nordliga landskap där avsatta områden omges av brukade skogar med god detaljhänsyn. Någon vägledning är knappast heller att förvänta inom överskådlig tid.

Därför är vi fortsatt hänvisade till att gissa och göra antaganden på ett så kvalificerat sätt som möjligt. Självklart kommer olika intressen att göra olika bedömningar av behov även framgent. Sådant grundar sig på fundamentala skillnader i synsätt på natur, människa och samhälle och vilken riskbedömning som görs om mångfald i boreala skogar.

I slutändan måste det förstås vara demokrati och politik avgör vägen framåt. Där kommer det att krävas större mod och tydlighet än vad som är fallet i dag. För att kunna prioritera krävs också att politiken på ett bättre sätt får belyst vad naturvård kostar samhället.

Om våra artfattiga ekosystem

Något att tänka på när det ska avgöras hur mycket nationell naturvård får kosta är vilken begränsad inverkan på bevarandet av världens mångfald som våra unga artfattiga ekosystem har.

Det är i andra delar av världen som de största hoten mot arter och unika livsmiljöer finns. Givetvis ska det satsas på naturvård även i Sverige men mest för pengarna fås om vi bidrar till att skydda skogar i de delar av världen där sådant gör allra mest nytta. Det är helheten i en omställning till ett hållbart samhälle med avseende på mångfald, klimat och resursförbrukning som är det viktiga. Det är knappast genom oerhört dyra satsningar på svensk mångfald på marginalen som vårt land kan göra de mest betydelsefulla insatserna.