Slutreplik: Med en jagande landsbygdsminister blir det ingen opartisk jakt- och viltvårdsmyndighet

I dag råder redan grav obalans och jävssituation i de beslutsfattande organ som sköter viltförvaltningen. Utredningen Mål för rovdjuren från 2012 konstaterade att Naturvården upplever att de utgör en klar minoritet i delegationerna och att jägarintresset är starkt överrepresenterat. Simon Mattis forskning från 2017 påvisade att jägarintresset har en övervägande majoritet i delegationerna och att det är en markant skillnad mellan den formella och den informella representationen. Ytterst lite tyder på att en ny myndighet skulle ha mindre jäv utan snarare mer.

Spela inte roulette med naturen

I år hade vi en rekordstor jakt på björn och lodjur, två rödlistade arter. Det anordnas jakttävlingar där rödlistade fåglar skjuts i tusental. Antalet däggdjur och fåglar på rödlistan har ökat med 43 procent på 20 år. Naturvårdsverket, som i dag sköter en stor del av de jaktrelaterade frågorna, hanterar de övergripande naturfrågorna i Sverige.

Att frikoppla viltförvaltning från övriga naturen i en ny jaktmyndighet vore ett stort misstag då naturen fungerar som en helhet. Artkrisen är det fjärde största hotet mot mänskliga samhällen på tio års sikt enligt World Economic Forum. FN:s forskarpanel för biologisk mångfald och ekosystemtjänster (IPBES) identifierar i sin senaste rapport exploatering (däribland jakt) som den andra största orsaken till förlusten av biologisk mångfald. Vi har inte råd att spela roulette med naturen för att gagna jaktintresset.

Rydholms märkliga liknelse med Jordbruksverket förstärker min poäng och illustrerar att skribenten inte förstår hur jäv fungerar. Jordbruksverket servar 100 procent av befolkningen (då vi alla äter grödor i någon form) medan en jaktmyndighet skulle serva 2,8 procent (Sveriges cirka 300 000 jägare). Faktum är att Sverige redan nu räknas som ett jaktparadis i Europa. En egen myndighet för jakt är inte vad vi behöver.