Se Sveriges energiförsörjning som en säkerhetsfråga

Under vintern har vi sett hur Ryssland har intensifierat angreppen mot Ukrainas energisystem. Rysslands mål har varit att skapa en humanitär kris genom att slå ut värmeförsörjningen. Ända sedan Ryssland invaderade Ukraina har man visat att energiinfrastrukturen är ett primärt mål.

Ryssland attackerar Ukrainas elnät

En strid ström av ryska missiler och drönare mot Ukrainas energisystem har gjort att många ukrainare gång efter annan helt har stått utan el. Attackerna är riktade mot alla delar av energisystemet: produktionsanläggningar, ställverk och transformatorer. Allt i syfte att slå sönder elnätet. Inte ens kärnkraftverk är fredade. Av detta måste vi lära dels att importberoende gör oss sårbara, dels att storskaliga och koncentrerade energianläggningar är sårbara för angrepp.

Sedan invasionen har Sverige snabbt börjat rusta upp det militära försvaret, och parallellt med detta också blivit medlem i Nato. Men högst upp på den säkerhetspolitiska dagordningen borde också vara att ge Försvarsmakten i uppdrag att medverka till att få till stånd en ökad självförsörjningsgrad av energi för att göra landet mer robust.

Energiförsörjningen är inte en sidofråga, utan en förutsättning för att samhället ska fungera i kris och krig

Även om Sverige inte direkt dras in i en konflikt i vårt närområde, löper vi stor risk att importen av bland annat olja och uran försvåras eller stryps helt. De umbäranden Sverige led på grund av de begränsade importmöjligheterna under andra världskriget är ringa i relation till hur hårt motsvarande begränsningar skulle slå mot oss i dag, när allt vi tar för givet är beroende av tillgång till energi.

Försvarsmakten stoppar vindkraft

Därför måste det ges högsta prioritet att öka självförsörjningsgraden när det gäller energi. Debatten om Sveriges elsystem måste breddas till att omfatta hela energisystemet. Att möta minskad tillgång till olja och ökade världsmarknadspriser med sänkta skatter på fossil energi är helt fel väg att gå. Det låser fast Sverige i ett fossilberoende och bromsar elektrifieringen av transport- och industrisektorerna.

I stället för att stötta utbyggnaden av mer förnybar elproduktion som led i uppgiften att försvara Sverige, ser vi hur Försvarsmakten i praktiken agerar åt rakt motsatt håll. Försvarsmakten lägger ut restriktioner mot vindkraft i extremt stora arealer runt militära anläggningar, och säger slentrianmässigt nej till havsbaserad vindkraft. Detta utan att motivera varför, och i bjärt kontrast till hur andra länder agerar.

Hur kan vindkraftparker i Östersjön vara ett problem för Sveriges försvar, när våra grannländer inte har sådana problem? Hur kan vindkraftverk några mil från svenska militära flygplatser vara ett problem för JAS-plan, när det inte är ett problem för länder som köpt JAS att fortsätta bygga ut vindkraften även i flygplatsnära lägen? Det tycks inte vara Sveriges försvar som står i fokus i Försvarsmaktens ställningstaganden i dessa fall, utan något helt annat och för energisektorn väldigt diffust.

Energiförsörjning är en viktig del av totalförsvaret

I Försvarsmaktens regleringsbrev har det tidigare funnits krav på att Försvarsmakten ska bidra till samexistens med andra samhällsintressen. Försvarsmaktens ointresse av samexistens med energianläggningar visar att det är ett krav som inte bara måste återinföras i kommande regleringsbrev, men kompletteras med uppgift att värna en utbyggnad av förnybar elproduktion och mindre sårbar energiförsörjning.

Energifrågan är en alltför viktig del av totalförsvaret för att tappas bort. Energiförsörjningen är inte en sidofråga, utan en förutsättning för att samhället ska fungera i kris och krig. Att säkerställa tillgången till energi måste därför ges högsta prioritet i den säkerhetspolitiska agendan.