Regeringen måste skynda om världshaven ska räddas i tid

Våra hav är på väg mot en katastrof. Klimatförändringar, överfiske, oljeborrning och plastföroreningar driver ekosystemen mot kollaps. Haven, som täcker över 70 procent av vår planet och producerar hälften av syret vi andas, är avgörande för att stabilisera klimatet och bevara biologisk mångfald. Men i dag saknar större delen av världshaven skydd, och Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) riskerar att fördröja det ytterligare.

Vinst går före planetens framtid

Det öppna havet, som ligger utanför nationell jurisdiktion, är i praktiken en frizon för rovdrift, där kortsiktig vinst går före planetens framtid. Men vi kan vara på väg att vända den trenden.

Efter nästan två decennier av förhandlingar lyckades världens länder i mars 2023 enas om ett globalt havsavtal. Det ska skapa marina skyddade områden på internationellt vatten, något som knappt existerar i dag, som ska täcka minst 30 procent av världshaven.

Enligt en enad forskarkår är det en helt nödvändig och livsviktig åtgärd för att bromsa förlusten av biologisk mångfald och stärka havets förmåga att motverka klimatförändringar. Därför vill FN att så många länder som möjligt ratificerar avtalet senast till FN:s havskonferens (UNOC) i Nice den 9 juni. Det är nämligen först när 60 länder ratificerat avtalet som det kan träda i kraft.

Sverige agerar bromskloss

Ända sedan Sverige skrev under för snart två år sedan har ansvariga ministrar lovat att avtalet är en prioriterad fråga och att Sverige ska arbeta för en snabb ratifikation så att det kan träda i kraft så fort som möjligt. Senast i februari stod utrikesministern i riksdagen och lovade, återigen, en skyndsam ratificeringsprocess. Vad är egentligen en ”skyndsam process” för regeringen?

Genom att förhala ratificeringen riskerar Sverige att bromsa hela implementeringen av avtalet och därmed även möjligheterna att skydda världshaven i tid.

Frågan växer efter att utrikesministern nyligen meddelade att Sverige nu planerar att ratificera havsavtalet först september 2026 – hela tre år efter att vi skrev under. Samtidigt ser våra grannländer Norge, Finland och Danmark ut att klara ratificeringen i tid till FN-mötet i juni. Genom att förhala ratificeringen riskerar Sverige att bromsa hela implementeringen av avtalet och därmed även möjligheterna att skydda världshaven i tid.

Utrikesministern måste agera

Vi riskerar därmed att inte ha en plats vid FN:s första COP för haven. Trots att konferensen kommer att vara avgörande för att sätta upp ambitiösa mål för havsavtalet och ge oss möjligheten att forma framtidens globala havsskydd. Att Sverige, som gärna vill framstå som ett föregångsland i miljöfrågor, väljer att vara en bromskloss för världens största havsavtal är oacceptabelt.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard har makten att prioritera, agera och skynda på processen för att ratificera havsavtalet. Hon har lovat en skyndsam process, och att vänta till 2026 är inte ett alternativ. Det är hög tid för regeringen att gå från tomma löften till handling för våra hav. Allt annat vore att svika haven, klimatet och framtida generationer.