LRF: "Frågan är större än miljöbalken"

Alldeles oavsett hur stor andel av Sveriges energiförsörjning som kommer från den lokala småskaliga vattenkraften kvarstår frågorna om hur samhället behandlar sina medborgare och statens ansvar för tidigare förd politik. Att staten ändrar inställning sker förstås hela tiden och är nödvändigt för ett lands utveckling. Kärnfrågan handlar om vilken roll staten ska ha under övergångstiden mellan ett gammalt och nytt system. Under hundra år har man exempelvis betalt ut miljarder i bidrag för att torrlägga våtmarker i landskapet och på så sätt skapa mer mark och öka matproduktionen. I dag betalar staten för att hälla tillbaka vattnet och återskapa samma våtmarker för vattenrening och biologisk mångfald. Kort sagt – tiderna förändras, staten har ändrat synsätt och tar ansvar för det. Varför ska inte samma ansats också gälla för den småskaliga vattenkraften?

Vattenkraftsfrågan väcker onekligen starka politiska rättvisefrågor om vilket ansvar stat och regering har för att lagstiftning och rättstillämpning är rimliga för alla berörda. I dag hamnar vattenkraftsägarna i en rävsax. Det finns inga pengar till en utrivning och ett föreläggande om att söka tillstånd stänger möjligheterna att ansöka om ekonomiskt stöd och bidrag. Det blir alltså den enskilda kraftverksägaren själv som får stå för hela kostnaden, både för tillståndsprövningen och för den utrivning som eventuellt blir slutresultatet.

Krav med förödande konsekvenser

Dessutom är kraftverksägaren i båda dessa processer skyldig att betala kostnaderna för att upp till fyra olika statliga myndigheter ska medverka. Konsekvenserna för de kraftverksägare som hamnar i den här situationen blir givetvis förödande. För kraven riktar sig inte främst mot stora, kapitalstarka aktörer utan mot de allra minsta verksamhetsutövarna. Dessa äger i många fall sina vattenkraftverk personligen via enskild firma och riskerar att få sin privatekonomi förstörd i processerna.

En annan fråga gäller finansieringen av miljöåtgärderna. Tillgången till vattenkraft har alltid varit och är alltjämt en viktig förutsättning för den ekonomiska utvecklingen och välfärden. Den småskaliga vattenkraften har haft en betydelsefull roll när det gäller elektrifieringen och utvecklingen av landsbygden med små sågar, mejerier och bryggerier. Staten har alltid satt spelreglerna och verksamheterna har följt regelverk och levererat nytta och skatteintäkter.

Staten har bytt fot

Sammanfattningsvis är det nödvändigt att hitta en ny arbetsmodell. Vi behöver alla tänka nytt och konstruktivt, inte gräva fast oss i de skyttegravar som dagens system har skapat. 

Det som har hänt är helt enkelt att staten har ändrat inställning och nu ställer krav som får orimliga konsekvenser för ägare av små vattenkraftverk. Kraven, som kan uppgå till miljonbelopp, är för de allra flesta av dem fullständigt omöjliga att leva upp till. Samtidigt får staten in stora belopp från vattenkraften. Bara den särskilda fastighetsskatten uppgår enligt uppgift till 6 miljarder kronor per år. Staten kan därför inte likt artikelförfattarna ha den darwinistiska inställningen att har man inte råd med en miljöbalksprövning, ja, då ska företaget bort.

Kostnadseffektivt system behövs

Det är väl ändå uppenbart att dagens prövningssystem inte är anpassat för miljöanpassning av befintliga småskaliga vattenkraftverk. Om man verkligen vill uppnå snabba resultat i miljöarbetet är det nödvändigt med ett enkelt och kostnadseffektivt system. Vi har under flera år fastnat i ett ställningskrig med långdragna domstolsprocesser som endast närmar sig miljömålen med myrsteg och där takten ska avgöras av myndigheters och domstolars tillgång till pengar för handläggning, något som skapar en fabrikskänsla.

Under tiden drabbas de som äger de allra minsta kraftverken. Istället måste ägarnas och myndigheternas arbete fokusera på att gemensamt hitta lösningar på den samhällsutmaning som anpassningen av vattenkraften innebär. Även myndigheter behöver lyfta blicken och fråga sig vad de egentligen vill åstadkomma. En god myndighetsutövning innebär inte enbart att driva igenom lagkrav utan också att föra dialog och medverka till bra lösningar.

Dags att lämna skyttegravarna

Sammanfattningsvis är det nödvändigt att hitta en ny arbetsmodell. Vi behöver alla tänka nytt och konstruktivt, inte gräva fast oss i de skyttegravar som dagens system har skapat. Det handlar inte enbart om miljöbalken, utan frågan är betydligt större. Den handlar om hur vi bygger det goda samhället där miljömålsättningar uppnås på bästa möjliga sätt samtidigt som alla medborgare kan känna sig säkra på att inte drabbas av förödande konsekvenser när staten ändrar inställning inom ett område.

Staten har därför ett stort ansvar att skapa ett enklare system för anpassningen av vattenkraften och rimliga ekonomiska villkor för verksamheten. Ingen kan tycka att det är bra att det blir mindre pengar kvar till miljöåtgärder för att de har förbrukats i en domstol.