Klimatet förlorade på COP30 – dags att reformera systemet

Endast de överdrivet optimistiska hade i förväg kunnat tro att COP30 i Belém skulle leda till nya, betydande framsteg i den globala klimatkampen. 

Man kunde naturligtvis, optimistiskt, hoppats på att det skulle underlätta saken att Donald Trumps motsträviga USA lämnat Parisavtalet.

Men om man följde oktobers möte i FN:s internationella sjöfartsorganisation, IMO, stod det klart att Trumpadministrationen inte drar sig för att undergräva andra länders positioner med direkta hot. Hot och påtryckningar kan alltså också komma från sidlinjen. 

Optimisterna – för att inte tala om idealisterna – blev därför naturligtvis besvikna över de blygsamma framstegen. Överenskommelse om en ny rapport, ett nytt möte, lite finansiering. Även de mer nyktert sinnade kunde inte dölja sin irritation över att så mycket tid och kraft gick åt till att bara undvika direkta bakslag. 

Systemet behöver reformeras

Tio år efter att Parisavtalet lade grunden för det globala klimatarbetet borde det nu stå klart för alla att systemet behöver reformeras. Färre stora COP-möten och fler specialiserade temamöten – och framförallt ett tydligare fokus på att faktiskt genomföra det man enats om. 

Samtidigt som allt fler människor märker av klimatförändringarna i sin vardag är det naturligtvis nedslående att vissa regeringar och fossilintressenter så öppet gör vad de kan för att bromsa och fördröja omställningen. 

Framsteg på flera fronter

Men världen rör sig också framåt. För tio år sedan var vi till exempel på väg mot en global temperaturökning på omkring fyra grader. Nu talar forskarna om cirka 2,7 grader.

Och i sin senaste World Energy Outlook slår Internationella energirådet (IEA) fast att ”elektrifieringens tidsålder är här”.

Elektrifieringen är alltså inget framtidsscenario – den pågår redan. För bara fem år sedan stod elbilar för mindre än fem procent av den globala bilförsäljningen. I dag är den andelen över 25 procent. En femfaldig ökning på bara fem år!

Andra tecken på förändring är att Kinas koldioxidutsläpp, världens största, är nära att nå sin topp och att priserna på förnybar energi fortsätter att falla. Förnybart kan nu konkurrera med kol.

Motstånd och ansvar

Kanske är det motstånd vi ser nu bara de sista krämporna från en fossilbränsleindustri som har svårt att acceptera att storhetstiden är över.

Kanske är det motstånd vi ser nu bara de sista krämporna från en fossilbränsleindustri som har svårt att acceptera att storhetstiden är över  

Men kortsiktiga politiska poäng kan fortfarande vinnas genom att kritisera den gröna omställningen. Det såg vi exempel i de senaste kommunalvalen. Att angripa vindkraftverk är lätt, och det är förståeligt att människor protesterar när de känner sig överkörda eller upplever att bördorna inte fördelas rättvist.

Är det då inte demokratiskt att vissa partier tar fasta på missnöjet? Jo, men det är också väldigt enkelt att vara emot något. De som tar ansvar och driver på för förändring måste ta ansvar för resultaten, vare sig det blir bra eller dåligt, medan motståndarna kan hålla händerna fria och kritisera andra för ”vanmakt”.

Men vilka är motståndarnas alternativ? Mer solceller på tak är okej – men det räcker inte. Och visst kan man önska en ny generation kärnkraftverk. Men ny teknik som kanske är färdig om 15-20 år hjälper oss varken att nå klimatmålen de närmaste åren eller att snabbt bli oberoende av Putins gas.

Det behövs betydligt mer än så.

Priset för omställningen

Efter Rysslands invasion av Ukraina stod det klart att Danmark måste fasa ut gaspannorna i hushållen. Men i somras fick de liberala (Venstre) plötsligt kalla fötter: utfasningen kunde vänta. Varför då?

Jo, för att det skulle bli en ekonomisk belastning för vissa hushåll. Men borde vi inte lösa det problemet – med bidrag, förmånliga lån eller skattelättnader för dem som drabbas hårdast?

Visst kommer det finnas ekonomer som hävdar att detta inte är den billigaste lösningen. Billigast är ju bra. Det är ju därför vi inte lägger all vindkraft till havs. Men om ”billigast” är det enda kriteriet, borde vi då inte alla handla så mycket som möjligt på Shein och Temu?

Uttryckt på annat sätt: vad får det kosta att skapa bred acceptans för övergången?

Vilket pris är vi beredda att betala för att klimatomställningen inte ska skapa mer polarisering? Vad är den så omtalade sammanhållningen och vår säkerhet värd?

Det är därför det är nyttigt – och disciplinerande – när makten ibland byts ut

I internationella förhandlingar har fördelningen av kostnader mellan det globala norr och syd, mellan rika och fattiga, alltid varit viktig. Det var tydligt i Belém, och det blir alltmer än fråga även i Danmark. 

Att hitta sätt att fördela kostnader och bördor rättvist, utan att ge upp omställningen, är mycket svårare än att bara stå emot ”vindkraftverk”.

Det är därför det är nyttigt – och disciplinerande – när makten ibland byts ut. Men om man får makten krävs ytterligare disciplin: förmågan att ta ansvar för de svåra kompromisserna mellan det bästa och det billigaste.