Jakt är en del av svenskarnas kulturarv

Jägarnas Riksförbund har sedan många år uppmärksammat den svenska löshundsjakten för dess världsunika egenskaper. Som företeelse är den löshundsjakt som bedrivs i stora delar av Norden, där hundar arbetar självständigt långt ifrån sina förare, världsunik och väl värd att skydda. Styrande för vad som får klassas härtill är UNESCOs konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet från 2003 som Sverige anslöt sig till 2011. Ett ”immateriellt kulturarv” är en tradition eller kunskap som förs vidare över tid utan att nämnvärt förändras, till exempel Spaniens flamenco, kinesisk tekonst och svenskt midsommarfirande.

Jägarna förvaltar viltstammarna

Tillsammans med flera andra organisationer har Jägarnas Riksförbund gått in med en begäran till UNESCO att få den svenska löshundsjakten klassificerad som ett immateriellt kulturarv.

Jakt med löshund har funnits med svenskarna sedan folkvandringstiden när inlandsisen drog sig tillbaka och människor och djurliv spred ut sig över Norden. De hundar som då användes var av spetstyp och jagade allt som jägarna kunde äta eller nyttja genom pälsar till kläder. Användandet av jagande hundar bidrog till att människor över huvud taget kunde sprida ut sig i det karga landskapet och dessa hundar har rakt nedstigande släktband till de raser vi använder för jakt i dag i den svenska löshundsjakten.

Tillsammans med sina hundar utgör de svenska jägarna en fundamental kraft för att förvalta de svenska viltstammarna och möjliggöra nyttjandet av viltkött som resurs. I de milsvida svenska skogarna är jakt utan löshund mycket svårare och förutsättningarna att förvalta det svenska klövviltet utan jakthundar skulle förändras kraftigt om möjligheterna begränsades.

Skydda löshundsjakten

Den svenska löshundsjakten är dock hotad. Genom utbredningen av vargpopulationen väljer jägare i större utsträckning att anpassa jakten och valet av jakthund för att minska risken att hundarna angrips av varg. Antalet nyregistreringar av till exempel stövare har minskat år för år vilket är ett tydligt tecken på det. En ökad urbanisering gör också att en större del av befolkningen hamnar längre bort från landsbygden och förståelsen för svenska jakttraditioner minskar.

I de milsvida svenska skogarna är jakt utan löshund mycket svårare och förutsättningarna att förvalta det svenska klövviltet utan jakthundar skulle förändras kraftigt om möjligheterna begränsades.

Jakt med löshund har genom århundraden varit en förutsättning för att folk ska kunna bo och leva i Sverige och är en absolut del av vår kultur. Numera är inte jakten en förutsättning för överlevnad utan en hyllning till de som en gång i tiden bebyggde Sverige och banade väg för det land vi ser i dag. Jakt är en del av svenskarnas arv och en kultur som måste vårdas.

Att skydda löshundsjakten genom att göra den till ett kulturarv är ett steg i rätt riktning för att ge jakten den status som kulturbärare som den förtjänar.