Hur kunde det ta åtta år?

Äntligen! Regeringen har nu skickat en lagrådsremiss som genomför en efterlängtad regelförbättring för hantering av icke förorenad jord och annat naturligt förekommande material från bygg- och anläggningsverksamhet.

Förslaget innebär att en undantagsregel flyttas från avfallsförordningen till miljöbalken – precis så som Naturvårdsverket, Trafikverket och branschen har föreslagit sedan 2018.

Detta är ett utmärkt förslag. Det minskar onödig administration, sparar skattemedel, minskar transporter och klimatutsläpp och gör det lättare att använda resurser där de uppstår. Kort sagt: en reform som tillför tydlig samhällsnytta utan att tumma på skyddet för miljö eller hälsa.

Det tog åtta år

Men låt oss stanna upp en stund. Förslaget som nu är på väg att bli lag bygger på en dom från Mark- och miljööverdomstolen 2017. Domen visade att Sveriges genomförande av EU:s avfallsdirektiv fått märkliga konsekvenser: även icke förorenade schaktmassor kunde i praktiken behöva tillståndsprövas som deponier.

Redan året därpå, 2018, lämnade Naturvårdsverket och Trafikverket en gemensam hemställan till regeringen med en enkel och tydlig lösning: flytta undantagsregeln till miljöbalken. Då skulle regeln fungera som EU avsett. Problemet var identifierat. Lösningen var formulerad. Alla berörda aktörer var överens.

Därifrån tog det alltså nästan åtta år.

Frågan är därför inte om detta är en bra reform. Det är den.

Frågan är om det verkligen ska behöva ta åtta år att genomföra en regelförbättring som är juridiskt okomplicerad, brett förankrad och uppenbart samhällsnyttig?

Detta är tyvärr inget unikt fall. Svensk lagstiftning är ambitiös, väl genomtänkt och grundligt beredd – men genomförandekraften brister när det gäller enkla, tekniska justeringar som inte skapar konflikt, men som ändå är avgörande för att systemen ska fungera som avsett.

Den obekväma frågan måste ställas

Resultatet blir ett slags moment 22: reformer som alla vill ha hamnar längst bak i kön, just för att de inte är kontroversiella. Under tiden fortsätter samhället att bära kostnaderna – i form av onödiga transporter, ökade utsläpp, administrativt krångel och resurser som används ineffektivt.

Det är därför mycket positivt att regeringen nu också talar om behovet av regelförenkling, effektivisering och snabbare genomförande. Initiativ som förenklingsrådet och accelerationskontoret pekar i rätt riktning. Men det är i det praktiska lagstiftningsarbetet som skillnaden måste märkas.

Hurra för att en länge efterfrågad regelförbättring äntligen är på väg att bli verklighet.

Den här reformen visar att kunskapen fanns. Underlagen fanns. Konsekvensanalyserna fanns. Ändå tog det nästan ett decennium.

Missförstå mig rätt: detta är inte kritik mot enskilda tjänstemän eller politiker. Tvärtom. Det är ett konstruktivt konstaterande från en bransch som gärna bidrar till konstruktiva lösningar. För om vi menar allvar med klimatomställning, cirkulär ekonomi och effektiv resursanvändning, då måste vi bli bättre på att genomföra det vi redan vet är rätt.

Därför vill jag avsluta där jag började: hurra för lagrådsremissen. Hurra för att en länge efterfrågad regelförbättring äntligen är på väg att bli verklighet.

Men låt oss också ta tillfället i akt och ställa den obekväma, men nödvändiga frågan: hur kan vi se till att nästa no-brainer inte behöver vänta åtta år?