"Hållbarhet i skogen kan bara uppnås med planering på landskapsnivå"

Den svenska skogliga planeringen har under över 100 års tid utgått från enskilda skogsbestånd, en så kallad bottom-up planering. Det är ganska märkligt, då forskarsamhället tycks vara överens om att funktioner som bevarande av mångfald, ekosystemtjänster, kollagring, mark-och vattenkvalitet och skogens sociala funktioner inte mynnar från enskilda skogsbestånd utan från komplexa storskaliga landskap.

Når inte målen

Till detta kommer att vi kan egentligen inte skryta med att vi utför ett hållbart skogsbruk i Sverige. Vi når inte de miljömål som är beskrivna i miljökvalitetsmålet Levande skogar. Samma sak gäller övriga kvalitetsmål kopplade till biologisk mångfald.

Forskarna på skogsbranschens eget forskningsorgan Skogforsk (2019) säger "den naturvårdande skogsskötseln utförs inte". Forskarkonsortier vid SLU, Alnarp och på CEC, Lunds universitet har nyligen publicerat rapporter som säger "att säkra nyckelhabitat (lokaler) för skogsberoende arter är en av århundradets största utmaningar" respektive "ett annorlunda skogsbruk än dagens skulle ge större värden till samhället". Naturvårdsverket (2019) säger "för att nå miljömålen krävs strategisk planering av landskap". Riksrevisionen är av liknande uppfattning (2018).

Den falska hållbarheten

Hur kan det ha blivit så? Vi som i alla möjliga och omöjliga sammanhang hävdar att vi bedriver ett av världens mest hållbara skogsbruk. Förklaringen ligger i att vi bedriver vad som i litteraturen kallas för ’faux sustainability’ – falsk hållbarhet. Detta går tillbaka till Brundtland Kommissionens syn på hållbarhet, nämligen att vi klarar att hantera miljö-, sociala-, och ekonomiska hållbarheterna simultant utan att definiera relationerna mellan dessa komponenter.

Grundsynen var att om vi bara ser till att ha hög ekonomisk tillväxt så klarar vi också de andra hållbarhetsaspekterna. Detta synsätt ledde till utvecklingen av nytt paradigm kallad ekomodernism, vilken har anammats av regeringen, ledande politiker och skogsnäringen. Paradigmen är en myt och utopi. 

I själva verket utgörs hållbarheten inte av några enkla relationer mellan de tre komponenterna hållbar miljö, social hållbarhet och ekonomisk hållbarhet. I stället är de integrerade och ömsesidigt beroende av varandra. Naturresurserna och miljön kan inte bara ses som en komponent i hållbarhetsekvationen utan som en grundläggande kvalitet. Därav följer att skogsvårdslagens två likställda men separata mål om skogsproduktion och miljö inte är en effektiv hållbarhetslösning, då dessa funktioner i själva verket måste vara integrerade.

Världsmästare i virkesproduktion

Vår nuvarande syn på hållbarhet i skogen har resulterat i att vi blivit världsmästare på att producera virke men inte är någon världsmästare i att leverera ett hållbart skogsbruk, vilket underminerar vår konkurrensförmåga i framtiden.

Det är en mängd funktioner i skogen som måste beaktas för att uppnå hållbar miljö, sociala förhållanden och ekonomi. Det gäller biologisk mångfald, ekosystemtjänster, markkvalitet, kollagring, klimateffekter, vatten, brandsäkerhet, viltvård, rekreation/turism, kultur, estetik, sociala förhållanden, lönsamhet i skogsbruket, och industrins virkesförsörjning, vilka mynnar från landskap.

Hållbarhet kan inte reduceras till att bara vara avsättning av skogsmark till reservat utan avgörande är hur den brukade marken sköts totalt.

För att uppnå en integrerad hållbarhet av skogens miljö-, sociala- och ekonomiska funktioner måste skogens planering utgå ifrån ett landskapskoncept och där natur och miljöfunktionerna är en grundläggande kvalitet.

Unilever, Nestle och Mars

I flera andra skogsnationer har man sedan länge haft en lagligt reglerad landskapsplanering, exempelvis USA, Kanada och Tyskland. Internationellt är det ofta storföretag såsom Unilever, Nestle, Cargill, Starbucks och Mars som driver utvecklingen av landskapsplanering för hållbar utveckling. Man gör naturligtvis detta för att säkra sina framtida behov av råvaror och värdekedjor men man är också tvingad till detta på grund av kundkrav och därmed också ur ren konkurrenssynpunkt. Det är rimligt att anta att morgondagens kunder kommer att ställa samma krav på svenska skogsprodukter.

Landskapsplanering bör lagregleras

Vi har ingen lagligt reglerad landskapsplanering i Sverige. Det hävdas att vi saknar förvaltningsansvar för landskapet på övergripande politisk nivå, inom berörda myndigheter, på regional och lokal nivå samt på ägarnivå. Detta är inte hållbart.

I vanlig svensk ordning har dock regering och riksdag redan beslutat att vi ska jobba med landskapsplanering. Exempelvis tog den dåvarande alliansregeringen 2014 beslut om följande mål: År 2020 ska minst 17 procent av alla land- och sötvattensområden vara (…) bevarade genom effektivt och rättvist förvaltade, ekologiskt representativa och väl förbundna system av reservat och andra effektiva områdesbaserade skyddsåtgärder som också är väl integrerade i omgivande landskap.

Samma regering gav uppdrag till myndigheterna att börja arbeta med grön infrastruktur på landskapsnivå.

Sverige har förbundit sig i den europeiska landskapskonventionen att genomföra en landskapspolitik där landskapens värden och särdrag kartläggs och beaktas. Men det mesta har endast blivit symbolpolitik. Därmed kommer vi inte att nå våra uthållighetsmål i skogsbruket. Vi är inte ens i närheten.

Så vad måste vi göra?

1. Planeringen i skogen måste utgå från helheten i landskapet omfattande alla natur-, och miljöresurser, sociala aspekter och ekonomin. Det är en detaljerad planering från botten.
2. Den detaljerade landskapsplanen aggregeras till en zonering av skogsbruket
3. Zoneringen bryts sedan ned till operativa planer över olika markägare i landskapet.
4. Marknaden, genom certifieringsprocesserna, måste ta ett större ansvar än i dag i den operativa planeringen.

Den tekniska utvecklingen gynnar utvecklingen av skoglig landskapsplanering. Det gör att vi har möjlighet att ha detaljerad information om skogslandskapen som vi inte haft tidigare och nästan i realtid.

Så undviker Nilsson (S) symbolpolitik

Det nationella skogsprogrammet har fått en mycket behövlig nytändning genom landsbygdsminister Jennie Nilssons (S) inträde på arenan. Hennes utspel är lovande. För att undvika symbolpolitik måste det nationella skogsprogrammet ta tag i frågan om implementering av landskapsplanering för att uppnå ett hållbart skogsbruk.