Den felaktiga uppfattningen om att svenskt skogsbruk är hållbart

Vi påstås leva i ett samhälle där vedertagna fakta ska ligga till grund för beslut och där vetenskap bör ges företräde framför alternativa verklighetsuppfattningar. Men när det gäller skog och klimat verkar det som att lögner och vetenskapsförnekelse har lättare att gro.

Vad är meningen med vetenskap och expertmyndigheter när våra politiker fattar beslut som går tvärtemot vetenskaoen och experterna? Hur kan våra återstående få procent av ur- och gammelskogar fortsätta att falla offer för skogsindustrin, trots att såväl riksdagen som EU slagit fast att de ska skyddas? Å ena sidan ekonomiska intressen, å andra sidan hänsyn till natur samt kommande generationer människor.

Ekonomiska intressen ignorerar vetenskapen

Skogsstyrelsen har på uppdrag av regeringen tagit fram ett underlag för kostnadseffektivt genomförande av förnybartdirektivet. Flera av inspelen speglar den snedvridna synen på skog, och hur den ska utnyttjas, som företrädare för skogsindustrin har lyckats få den svenska regeringen att följa.

Skogsindustrierna anger till exempel att trädens medelålder ska vara äldre än 200 år för att en skog ska klassas som ”gammelskog”. Trots att detta helt saknar vetenskaplig grund och att många av de allra finaste ur- och gammelskogarna därmed skulle kunna avverkas och bli till energipellets. Som skäl för att tillämpa en vetenskapsförnekande definition av ur- och gammelskog anger Skogsindustrierna att Sverige redan har skyddat skog med hög biologisk mångfald och artrikedom, men utan att sätta det i relation till vad det skulle innebära om ännu mer av den biologiska mångfalden försvinner.

Det är inte tanken att vi ska kunna fiffla med siffrorna för att slippa visa hänsyn mot naturen

Ett annat exempel på hur ekonomiska intressen ignorerar vetenskap och ekosystemtjänster är då exploateringsidkande organisationer och deras politiska förespråkare argumenterar för att Sverige framöver bör frångå att rapportera referensarealer utifrån ekologiska behov till EU. Hittills har referensmålen för hur mycket som ska skyddas och restaureras baserats på vad som är nödvändigt för att bevara arter och ekosystem, men nu förefaller regeringen överväga att i stället utgå från hur stor utbredning olika naturtyper hade vid Sveriges EU-inträde 1995, vilket i princip innebär att behovet av skydd av skog skulle kunna sättas till noll. Trots att det framgår tydligt av EU-kommissionens vägledning att referensarealer ska fastställas utifrån bästa tillgängliga kunskap om ekologiska behov, samt att syftet med lagstiftningen och rapporteringen är livskraftiga ekosystem.

Det är inte tanken att vi ska kunna fiffla med siffrorna för att slippa visa hänsyn mot naturen och kommande generationer, som också behöver kunna få del av ekosystemtjänster och biologisk mångfald.

Regeringen försöker kringgå lagstiftning

Exemplen på hur regeringen konsekvent försöker vilseleda och kringgå de lagstiftningar och vägledningar som syftar till att stärka Sveriges möjligheter till ett framtida hållbart samhälle är många. Dessa förefaller bygga på den felaktiga uppfattningen att svenskt skogsbruk är långsiktigt hållbart, samt att högintensivt skogsbruk är vägen till grön omställning. Men skogsbruket kan aldrig bli hållbart så länge ur- och gammelskogar fortsätter att avverkas. Inte heller så länge dagens trakthyggesbruk tillämpas i stor skala och den hänsyn som lämnas innebär att livsmiljöer för många arter kontinuerligt minskar.

BirdLife Sverige vill se ett hållbart svenskt skogsbruk. Vi vill att kommande generationer ska få del av vad friska ekosystem kan erbjuda. Vi ser nu med glädje och lättnad ett ökat stöd för denna vision. Allt fler skogsägare vill lämna trakthyggesbruket och Svenska kyrkan har visat ambitioner att vilja gå före med ett progressivt och konstruktivt brukande av sin skog i den gröna omställningen. Det finns hopp.