Den europiska drömmen kan inte vara densamma som den amerikanska

Debatten om Europas framtid och vilken politik som skall föras är alltmer intensiv. Inte primärt i Sverige där det är pinsamt tyst, men på kontinenten.

Allra störst utrymme får frågor runt försvar, ekonomi och konkurrenskraft, inte minst som en följd av den så kallade Draghi-rapporten.

Rapporten, av förre italienske premiärministern, har kommit att bli en naturlig referens i varje seriöst samtal om Europas framtid. Det har i dagarna kompletterats av ett förslag från EU-kommissionen om en Konkurrenskraftkompass. Draghirapporten innehåller förvisso viktig analys både om orsakerna till den relativt sett låga tillväxten i ekonomin inom EU-området samt behovet av reformer, inte minst när det gäller finansieringen av innovationer och ny teknik.

 Draghirapporten används i kritik

En betydande del av rapporten ägnas åt jämförelser mellan EU och USA. Det konstateras att gapet i BNP-tillväxt är stort, främst drivet av en lägre produktivitetstillväxt i Europa. Slutsatsen för Draghi är att levnadsstandarden äventyras för både nuvarande och framtida generationer eftersom den europeiska ekonomin växer mindre än den amerikanska.

 En närmare granskning visar att den ökade tillväxten i USA tillfallit en mycket liten del av befolkningen.

Draghirapporten har utnyttjats till en allt intensivare kritik av EU:s klimat- och miljöpolitik. Bland annat har den franske högerextremisten Jordan Bardella föreslagit att den Gröna given skall skrotas. Det är en uppfattning som ligger nära vad SD:s representanter i Europaparlamentet hävdat.

Vad gäller jämförelserna med USA är det knappast rimligt att de görs bara på basis av vissa makroekonomiska data. En närmare granskning visar att den ökade tillväxten i USA tillfallit en mycket liten del av befolkningen. Trots att USA:s BNP-nivå per capita är nära 40 procent större än genomsnittet i EU visar statistik att befolkningen i gemen i EU-länderna har en avsevärt högre inkomstnivå än vad som gäller för USA. Orsaken är en långt jämnare inkomstfördelning.

Medan inkomstnivån år 2000 var ungefär lika hög i USA och EU för den halva av befolkningen som har de lägsta inkomsterna var nivån år 2023 19 procent högre i EU. En detalj i statistiken visar att vd:ar i USA:s 350 största företag har sett sina löner öka med i snitt 1085 procent sedan 1978.

Motsvarande ökning för löntagarna i stort var 24 procent. Det innebär att den genomsnittlige VD:n erhåller 290 gånger lönen för en vanlig löntagare.

Data som dessa visar skrämmande tydligt vilket ojämlikt samhälle USA är. Tilläggas bör att den offentliga sektorn, bortsett från försvaret, är starkt underfinansierad. Behoven inom infrastruktur, utbildning, hälsovård och socialt stöd är enorma. Det sociala trygghetssystemet är en skugga av det europeiska.

Skillnaden i produktivitet finns i en sektor

En annan viktig observation är att skillnaden i produktivitet främst hänförs till en sektor: informationsteknologi. Om vi undantar tillverkning av datorer och elektronik från analysen, har EU:s produktivitet varit i stort sett i nivå med USA under perioden 2000-2019.

Slutsatsen är att den ekonomiska tillväxten och produktiviteten har ökat betydligt mer i USA än i Europa, men att resultatet har gynnat en mycket liten del av befolkningen - och då främst kopplat till IT-sektorn. Det är en sektor där dominansen av ett fåtal mycket stora företag lett till en monopolliknande situation och där ledande personer, som Elon Musk, köpt sig orimligt inflytande i politiken tack vare sina pengar.

Men ska Europa försöka replikera USA:s ekonomiska ”framgång” eller välja en annan väg?

Svaret borde vara självklart.

Den europeiska visionen för samhällsutvecklingen är väsentligt annorlunda än den amerikanska. Med Trump vid rodret kommer faktorer in som ytterligare vidgar avståndet politiskt mellan EU och USA, som aktivt motstånd mot Parisavtalet, urholkning av miljölagstiftningen, protektionism och ytterligare stora skattesänkningar för folk med höga inkomster.

Att replikera den amerikanska modellen skulle underminera Europas unika tillgångar. EU har under Ursula van der Leyen utvecklat en annorlunda strategi, inspirerad av den brittisk-italienska ekonomen Mariana Mazzucatos teorier om en mera långsiktig och uppdragsorienterad offentlig politik. Strategin – där den Gröna Given är en del – siktar mot samordnade, målstyrda strategier som prioriterar medborgarnas och planetens välbefinnande framför tillväxt för dess egen skull. Kvalitet framför kvantitet. Målstyrning framför ryckig ”free-for-all”.

Regenerativa system bör prioriteras

Mario Draghi uttalar sig i och för sig allmänt positivt om den Gröna given och framhäver vikten av att minska beroendet av fossila bränslen, men pekar samtidigt på risken av för höga energikostnader. Hans sätt att resonera är påfallande konventionellt. Det som saknas i hans förslag är att vi skulle kunna möta utmaningarna genom att minska energi- och materialbehoven. I stället för att betona fortsatt snabb konventionell tillväxt kan Europa fokusera på att bryta överkonsumtionen och möta människors behov på ett mer resurseffektivt och intelligent sätt. Fokus på välmående i stället för högsta möjliga BNP-tillväxt.

En omställning på halvfart kommer aldrig att lyckas.

På motsvarande sätt bör innovationspolitiken fokusera på att skapa regenerativa system. Till exempel kan offentliga investeringar och skattemässiga incitament favorisera cirkulära produktionsmodeller, förnybar infrastruktur, ekoindustriparker, smart mobilitet, regenerativt jordbruk och koldioxidsnåla bostäder.

Det pågår förvisso starka försök att mjuka upp den Gröna given. Den kristdemokratiska gruppen vill både senarelägga och vattna ur ett antal av de föreslagna reglerna. Detta vore dock djupt olyckligt. En omställning på halvfart kommer aldrig att lyckas.

Stora utmaningar står för dörren. Det är bara om vi vågar tänka utanför boxen och ge prioritet åt transformativa lösningar som Europas framtid kan säkras. Den ”europeiska drömmen” är väsentligt annorlunda än den ”amerikanska”. Det måste återspeglas i de vägval vi gör kring innovationer, konkurrenskraft, miljö- och klimatpolitik samt skyddet av medborgarnas välbefinnande