Birdlife: Ta varningssignalerna på allvar – sluta leta efter fel

SLUTREPLIK. Det är nu fler fågelarter som minskar än som ökar. Det är denna varningssignal som skogsbruket bör ta på allvar, skriver representanter från Birdlife Sverige.

Daniel Bengtsson
Fågelskyddsansvarig, Birdlife Sverige
Christer Johansson
Styrelseledamot, Birdlife Sverige
Anders Wirdheim
Rapportförfattare, Birdlife Sverige
 

För att komma vidare i en bra och konstruktiv anda gällande skogens biologiska mångfald, önskar vi att skogsbruket tar våra rapporter på allvar i stället för att lägga kraft på att leta imaginära fel. Den svenska skogen är så viktig att den kräver en saklig debatt.

Gunnar Lindén från LRF Skogsägarna hävdar att vi selektivt valt ut vissa fåglar för att kunna hävda att läget för skogsfåglarna är värre än vad det är. Han hänvisar också till att han i ett blogginlägg granskat våra beskrivningar och kunnat påvisa fel och skriver:

”Vad man inte hade tagit hänsyn till var att de inventerade fjällnära värdetrakterna sannolikt till stor del utgjordes av barrskog medan de inventerade fjällnära skogarna utanför värdetrakterna ofta var fjällbjörkskog. Detta är en trolig förklaring till de stora skillnader som Birdlife hittade. Det gör att man knappast med stöd av studien kan hävda att fåglarna försvunnit från stora områden”.

"Inger inte förtroende"

Det hör till saken att när rapporten publicerats var Gunnar Lindén i kontakt med forskaren bakom densamma, Martin Green vid Svensk fågeltaxering. Green förklarade då för Lindén varför en högre andel fjällbjörkskog ovan den fjällnära gränsen inte påverkar resultatet nämnvärt. Varken forskarna eller vi i Birdlife har alltså ”jämfört barrskog med fjällbjörk”.

Vi har studerat om skogliga värdetrakter (och därmed mindre intensivt skogsbruk) påverkar förekomsten av hänsynskrävande arter. Men trots att Gunnar Lindén borde ha förstått Greens förklaring, fortsätter han att torgföra sin egen tolkning. Det är märkligt och inger inte förtroende.

En varningssignal

Det är också märkligt att Lindén skriver ”Antalet skogsfåglar totalt har ökat även den sista tioårsperioden. Birdlife skriver ändå att fler skogsarter minskar än de som ökar.”

Vad menas med ändå? Det är ju detta som är hela poängen med vårt inlägg: Räknat till det totala antalet fågelpar, har vi även den senaste tioårsperioden sett en viss ökning, men ser vi till hur det går för de olika arterna, är det nu fler arter som minskar än som ökar. Det är denna varningssignal som skogsbruket bör ta på allvar.

Antyder ett trendbrott

Vi måste alltså även se till mångfalden och inte enbart till att det går bra för ett antal generalister bland skogens fåglar. Även om alla förändringar inte är statistiskt säkerställda, är det likväl en varningssignal som antyder ett trendbrott.

Viktigt att notera är också att de inventeringarna som ligger till grund för statistiken genomförs på försommaren, alltså innan den svåra torkan slog till 2018. Även i det sammanhanget har Gunnar Lindén fel. Torrsommaren 2018 var för övrigt mycket bra för skogshönsen, något som kommer att visa sig när resultatet av 2019 års inventeringar publiceras.

Lyssna på forskarna

I sammanhanget kan det vara värt att redovisa hur den viktigaste fågelinventeringen genomförs. De så kallade standardrutterna är 716 till antalet och består var och en av en åtta kilometer lång sträcka i form av en fyrkant. Rutterna är jämnt fördelade över landet enligt ett visst system och varje sträcka ligger fast. Det innebär att inventeraren måste följa sin rutt näst intill på metern (de flesta använder gps).

Varje år inventeras i genomsnitt drygt 500 av rutterna. Flertalet av rutterna i Götaland och Svealand inventeras varje år, medan rutterna i Norrland inventeras i genomsnitt två år av tre. Systemet har funnits sedan 1996, och från 1998 finns ett tillräckligt stort material för statistiska analyser.

En majoritet av de 716 standardrutterna går genom skog. Räknat på att drygt 500 rutter inventeras varje år, innebär det att deltagarna i projektet årligen går 4 000 kilometer, merparten som sagt genom skog. Så nog kan man säga att forskarna har en solid grund att utgå ifrån. Därför finns det också starka skäl att lyssna på dem.

Forrige artikel "Miljömålen för skydd av skog måste nås" Næste artikel Gd: Uppropet ger en felaktig beskrivning av våra beslut Gd: Uppropet ger en felaktig beskrivning av våra beslut
  • Rapportera

    Dag Lindgren

    Saklig diskussion berättigad, men diskussion av åtgärder knepigt


    Birdlife fäster uppmärksamhet på förändringar av skogsfåglarna, som också jag tycker är värda en allsidig förutsättningslös diskussion, även om jag inte tror att denna utmynnar i tillräckliga motiv för mer omfattande generella åtgärder. Det leder automatiskt till mer polemik och mindre saklig diskussion när Birdlife använder en stor del av artikeln och dis-kussionen till att införa terminologin” mångfaldsförnekare” för de som Birdlife tycker ger avtryck i diskussionen som de inte uppfattar som stöd. Vi kan alla ha fel eller missförstås men om kompletterande argument framförs bör de göras i en respektfull ton. Vid ett be-hov av diskussion skall det betraktas som bra och positivt om olika möjliga förklaringar förs fram och inte avfärdas som ”felletande”. Jag för fram klimatförändringar som jag tror är den viktigaste faktorn till nu pågående förändringar av lokal ekologi i Sverige. Jag för fram att antalet människor ökar, t ex uttryckt som procent biomassa av ryggradsdjur. Sveriges SDI, dvs välfärd relaterat till ekologiska fotavtryck, har fallit starkt sedan 1990, vi falller från Costa Ricas nivå ner mot USAs. Man kan inte förvänta sig att de förändringar vi genomgår skall gå obemärkt förbi. Själv tycker jag det är viktigast att avsluta fossilepoken och tycker skogsprodukter därför blir viktiga.
    "Lyssna på forskarna" säger Birdlife men forskarna talar inte med en tunga, dvs olika forskare trycker på olika saker, och ofta är också åsikterna lite diffusa "detta måste vi forska mer om" är det vanliga. Forskarnas budskap i det här fallet är att visst skall vi tänka lite på vad som händer med fåglarna i skogen, och så långt är det inte svårt att instämma.
    Birdlife borde ha större förståelse för att det skapar en viss misstänksamhet mot ”mångfaldsbevarandet” när det första ärendet i tillämpningen av artskyddsdirektivet (lavskrikorna) fortfarande valsar runt i domstolarna efter fyra år till höga juridiska kostnader och otillfredställande initial dokumentation, delvis pga av samhällets vägran att på något sätt kompensera berörda markägare för inskränkningarna i deras rådighet och statsmakternas upprepade vägran att ge Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket den ledning de vädjat om.
    Birdlife hade en gång i tiden en blogg där jag deltog i diskussionen efter en artikel liknande den här och jag gav beröm för att jag tyckte det blev en allsidig, relevant och tämnligen saklig diskussion, men det ledde till att Birdlife lade ned detta debattforum! En av de faktorer som gjorde jag blev mer vaksam mot Birdlife.
    Jag är inte helt ointresserad av fåglar, jag har en fågelkikare, följer med på exkursioner ibland och gör egna ”naturpromenader” och läste och påverkades av ”Silent spring” i min ungdom och har varit medlem i Naturskyddsföreningen i 20 år innan jag började tycka an-greppen mot skogen blev för onyanserade. Även om jag inte själv är eller någon i familjen är lierade med skogsägare tror jag de ofta är lika intresserade som jag av ”naturen” och dess många värden. Fast eftersom jag varit skogsprofessor gör mig kanske mer vinklad mot behovet av att utveckla skogen som en råvarukälla för framtida generationer. Och jag har hela tiden propagerat mot flera människor, men när nu världen inte lyssnat tillräckligt på det, måste vi acceptera en del av konsekvenserna för att reducera riskerna för civilisationens och artens undergång, såsom ändringar i förekomsten av andra arter.
    En frustration som inte är Birdlifes fel, men visar att samhällets öppenhet inte är så bra i praktiken som det verkar. Jag tänkte läsa den färska årsboken och vände mig då dels till skogsbiblioteket och dels till stadsbiblioteket och fick samma svar: vänd dig till Umeå Universitets bibliotek, som får ett ex av allt som är skrivet, så jag gjorde det men hittade inte årsboken och då frågade jag bibliotikarien och fick svaret ”visserligen får vi allt men innan vi kan göra det tillgängligt måste det registreras och det tar ett år”. Så då gav jag upp och trappade ned fågelintresset. Det var på den tiden det var svårt att få Birdlife att erkänna att det faktiskt gått ganska bra för skogsfåglarna sedan man börjat inventera systematiska stickprov istället för att låta ornitologerna välja var de ville inventera.

  • Rapportera

    Mats S Johansson

    Ingen har här ifrågasatt forskarna eller deras resultat

    Det som ifrågasätts, och jag begriper inte hur representanterna kan missa det, är hur Birdlife i sin rapport vinklar och direkt misshandlar forskarnas data för att de ska passa ett budskap som redan är bestämt på förhand. När de blir tagna, ursäkta uttrycket, "med byxorna nere" karaktäriseras kritikerna med ord som fakta- och klimat-förnekare.
    I ett replikskifte i kommentarfältet kan det kanske i hastigheten gå lite fort och orden kan bli lite starkare än tänkt, men när tre personer som haft flera dagar på sig att formulera en slutreplik som den vi ser här undrar jag hur det står till i Birdlife Sverige av 2020. I slutrepliken repeterar man bara vad man redan sagt i tidigare (kritiserat) inlägg bara med tillägget att felen de kritiseras för är imaginära (påhittade, fiktiva, inbillade, skenbara).
    Lyssna på oss! ropar Daniel, Christer och Anders. Vi har hört det flera gånger tidigare från Birdlife. (skarven, lavskrikan, tjädern, kråkan, .....)
    Vi vet alla hur det gick för pojken som ropade varg i Aisopos fabel.
    Vi vet hur det går för pojkens får i fabeln. Hade jag varit en svensk skogsfågel är jag inte säker på om jag ville haft Birdlife som mina beskyddare.

Fortsatt pressat på miljödepartementet

Fortsatt pressat på miljödepartementet

VITESHOT. Hot om vite från Arbetsmiljöverket har fått miljödepartementet att förbättra arbetsmiljön, enligt facket. Men departementets egna utredningar pekar på att tjänstemännens arbetsbörda fortsatt är alldeles för hög.
– Jag undrar ärligt över hur det ska gå, säger ST-ordförande Anna Forssblad.