Bakom lodjursjakten finns ett system utan insyn

I mars skulle 153 lodjur börja jagas, vart nionde lodjur i landet. Licensjakten stoppades tillfälligt efter överklaganden. Men jakten återkommer varje år, och frågan kvarstår: Hur kan sådana beslut fattas?

Under tre års granskning inför boken Jägarnas Rike har jag sökt svaret i de rum där jakten avgörs.

Jaktintresset styr

Ett tjugotal naturvårdsdelegater har vittnat om vad som sker i landets viltförvaltningsdelegationer – organen som i praktiken avgör hur många lodjur som dödas i varje län. Deras vittnesmål är samstämmiga och alarmerande.

Delegationerna infördes 2010 för att ge bred lokal förankring åt rovdjurspolitiken. I verkligheten domineras de av jaktintresset. En statsvetenskaplig studie visade att 9 av 15 politiker i de undersökta delegationerna identifierade sig som jägare.

I vissa län har naturvården så lite som 2 röster av 17. ”Normen i rummet är rovdjurshat”, säger en delegat i Mellansverige. ”Det finns inga argument – man säger bara att det får räcka nu” (trots att skadorna på tamdjur i länet är närmast obefintliga).

Jäv viftas bort

En annan delegat berättar att en representant från Jägareförbundet ville skriva in i förvaltningsplanen att ”en liten acceptans för illegal jakt är okej”. I norra landet fick en ny delegat för naturturismen mordhot efter att ha ifrågasatt björnjakt vid en åtelskådning – och hoppade av.

Jäv viftas bort som fritidsintressen. I ett län driver vilthandläggaren ett jaktturismföretag; i ett annat rekryterades en ny enhetschef direkt från Jägareförbundet, utan formell biologisk kompetens. Interna kartläggningar visar delegater som röstar för lodjursjakt samtidigt som de säljer jakt på sina egna gods. 

Interna kartläggningar visar delegater som röstar för lodjursjakt samtidigt som de säljer jakt på sina egna gods

Värst är kanske att besluten inte går att spåra. Mina intervjuer visar tre helt olika tillvägagångssätt: Formell omröstning, informell handuppräckning utan protokoll eller samtal där landshövdingen fattar beslut bakom stängda dörrar.

Flera vittnar om att protokoll inte ens diarieförs – trots att handlingarna är allmänna vid myndighetsutövning.

Demokratiskt underskott i viltförvaltningen 

En jurist som arbetat på en av länsstyrelserna sammanfattar: ”Det går fullständigt emot EU-rätten att ett gäng jäviga lokala pampar ska gissa hur många vargar vi ska ha”. Samma sak gäller lodjuren.

Statsåklagaren Thomas Forsberg, som ledde Riksenheten mot korruption, har varnat för just detta: Institutionell korruption som ”samhällets osynliga fiende”, där bristande insyn och otydliga ansvarskedjor urholkar tilliten utan att någon märker det. När jävskonflikter viftas bort och beslutskedjor saknar spårbarhet är det precis vad som händer.

87 procent av svenskarna vill se ett starkt skydd för rödlistade rovdjur. Bara 13 procent är positiva till lodjursjakt. Ändå fattas besluten av organ där jaktsidan har inbyggd majoritet, utan transparens och utan ansvarsutkrävande.

Det är inte viltförvaltning. Det är ett demokratiskt underskott.