Det här är nyckeln till bättre järnvägsunderhåll

Jag ser en situation med vad nationalekonomer kallar politik- respektive marknads-misslyckande. Politikmisslyckandet består i en övertro på att privatiseringen av utförandet automatiskt skulle leda till effektivitet i planering och beställning. Utvecklingen av kunskaper och beställarkompetens är strategiska frågor för myndigheten.

Man kan ana att båda parter är förblindade av sina egenintressen.

Marknadsmisslyckandet består i att järnvägsentreprenörerna främst har incitament att utföra det som beställaren beställer. Om beställaren beställer för litet eller fel saker räcker det inte med konkurrens mellan järnvägsentreprenörerna.

Bägge sidorna har fel

Debatten som har blossat upp, om järnvägens underhåll bör ske i statlig egen regi eller upphandlat av privata företag, är för ensidig. Nu senast med artiklar av Svensson Smith med flera samt Selin och Andersson i Altinget. Båda artiklarna formulerar visserligen insikten att den som ska planera och beställa underhållet behöver ha rätt kompetens.

Svensson Smith med flera anser att ”starka argument talar för att Trafikverket kommer att misslyckas med att skaffa sig” den nödvändiga kompetensen. Selin och Andersson, å andra sidan vill lämna Trafikverket i fred och låta dem ”själva bedöma vilken verksamhetsform som bäst lämpar sig för att skapa mesta möjliga nytta för tågresenärer och skattebetalare”.

Man kan ana att båda parter är förblindade av sina egenintressen. Den ena sidan vill snabbt fram till slutsatsen att ta tillbaka verksamheten i egen regi, och den andra sidan önskar främst en fortsättning av bestående ordning.

Satsa på ingenjörsinriktad forskning

Självklart finns det inget enda rätt sätt för Trafikverket att utveckla denna kompetens. Några komponenter kan dock anas.

Det behövs ingenjörsinriktad forskning om hur järnvägens komponenter bryts ned och hur sannolikheten för haveri utvecklas med olika former av underhåll. Så länge underhållet upphandlas behöver utformningen av avtalen och förvaltningen följas upp för att undersöka om entreprenörerna styrs mot att göra rätt saker.

Denna styrning sker i dag i hög grad genom avtalen och avtalsuppföljningen. Notera att forskningen inte blir överflödig i en egen regi-verksamhet. Även inom en organisation behövs sådan kunskap för att styra verksamheten, genom medelstilldelning och uppföljning.

Det kan även vara lämpligt att vid varje tidpunkt ha ett begränsat antal försök för att testa nya metoder för att prioritera insatser, nya avtalsformer och ny teknik (precis som nu sker på Trafikverket). Man kan naturligtvis, precis som Svensson Smith med flera gör, ifrågasätta vilka experiment som väljs – men det är en annan diskussion.