Wikström (L): Så får vi en fungerande europeisk asylpolitik

Av: Cecilia Wikström (L), Europaparlamentariker 

Under 2015 och 2016 bevittnade vi det europeiska asylsystemets sammanbrott. De dysfunktionella nödlösningarna för omfördelning har ej fungerat och därmed resulterat i att en handfull länder - däribland Sverige - tagit emot 80 procent av alla asylsökande. Nu står vi inför ett vägskäl där vi kan reformera det europeiska asylsystemet för att få till hållbara och långsiktiga lösningar.

"Kärnan i det dysfunktionella systemet"

Det är Dublinförordningen som i detalj reglerar i vilket land en asylansökan ska analyseras och som är kärnan i det dysfunktionella systemet. Därför menar också de flesta experter idag att Dublinförordningen i sin nuvarande utformning ej fungerar och därmed är ohållbar.

Enligt Dublinförordningen ska en asylsökande registreras i det EU-land som han/hon först anländer till och därmed ska detta land handlägga dennes asylansökan. I praktiken skulle detta under 2015 ha inneburit att Grekland ensamt skulle fått ta ansvar för drygt en miljon asylansökningar, vilket vore fullständigt orimligt. Istället för att registrera dem som kommit har länder som Grekland och Italien utnyttjat det faktum att de flesta flyktingar vill ta sig längre norrut, till länder som Sverige och Tyskland.

Ny förordning

Ett hållbart asylsystem kräver också att fördelningen och mottagandet av flyktingar är obligatoriskt för alla medlemsländer. 

Därmed har asylsystemet satts ur spel. Det är orsaken till varför nationella regeringar gör diverse undanmanövrar för att undvika att ta sin del av ansvaret. Detta är också huvudargumentet till att jag som föredragande i Europaparlamentet föreslår en ny förordning baserat på fem tydliga kriterier:

1. Att alla länder blir skyldiga att ta sin rättvisa del av ansvaret för de asylsökande som anländer till EU.
2. Att medlemsländer med yttre gränser tar sitt ansvar, både för att registrera de flyktingar som anländer och för att skydda och upprätthålla EU:s yttre gränser.
3. Att personer som behöver internationellt skydd får detta mycket snabbare än i dag, medan de som inte har rätt till asyl återsänds till sina hemländer snabbt och under värdiga former.
4. Att alla asylsökande har incitament att registrera sig omedelbart vid ankomsten till första EU-land.
5. Att asylsökande ska kunna lita på att deras ansökningar handläggs juridiskt korrekt och likadant i alla medlemsländer, men att de inte har rätt att välja i vilket medlemsland de ska ansöka om asyl.

För att en rättvis fördelning ska kunna komma till stånd föreslår jag en fördelningsnyckel som baseras på folkmängd och BNP. När ett land sedan tagit sin andel asylsökande fördelas övriga ut över de andra medlemsländerna. För Grekland hade detta inneburit att man hade behövt ta emot 14 000 asylsökande enligt systemet, inte en miljon.

Obligatorisk fördelning

Ett hållbart asylsystem kräver också att fördelningen och mottagandet av flyktingar är obligatoriskt för alla medlemsländer. Men på samma sätt som alla länder måste ta sin beskärda del av ansvaret kan inte asylsökande fritt få välja sina destinationsländer.

Slumpmässig prövning

Därför föreslår jag åtgärder för att garantera att det inte ska finnas fördelar för den sökande som aktivt avstår från att registrera sig i det land som hon/han har anlänt till. Bland annat föreslår jag att landet där en flyktings asylansökan ska prövas ska bestämmas slumpmässigt, av omfördelningsnyckeln, och inte som idag vara landet där den sökande registrerar sig. Detta kommer att göra det meningslöst för en asylsökande att ta sig till ett visst land, och istället uppmuntra denne att registrera sig direkt i EU:s databaser.

Som föredragande i Europaparlamentet kommer att jag kämpa för att mina förslag blir verklighet. Men nu behövs också politisk mobilisering hos medlemsländerna för att kunna genomföra dessa nödvändiga reformer. Här borde Sverige ta täten för de länder som vill att ett rättssäkert och rättvist asylsystem äntligen blir verklighet.