Kostnaderna för dyra VA-projekt vältras över på konsumenterna

Den pågående upprustningen av Sveriges VA-infrastruktur är nödvändig. Men samtidigt ser vi en trend som underminerar förtroendet för systemet: återkommande och omfattande budgetöverskridanden i stora VA-projekt.

Fastighetsägare får betala notan

För fastighetsägare och företag innebär detta en dubbel ekonomisk börda. De förväntas finansiera den historiska underhållsskulden som tidigare beslutsfattare skjutit framför sig, och samtidigt täcka kostnadsökningarna från projekt där budgetramarna spricker. Detta systemfel har nyligen belysts av Egnahemskommissionären Stefan Attefall, som pekar på hur principer som ska skydda medborgare i praktiken kan leda till oskäliga kostnader.

Medier runt om i landet rapporterar om en lång rad projekt med skenande kostnader, vilket pekar på ett systemfel. Från Stockholms avloppsrening, som ökat med svindlande 8,5 miljarder kronor, och Borås dubbla miljardsmällar för reningsverk och vattenverk, till Östersunds fördyrade vattenverk (plus en miljard), är skalan enorm. Mönstret upprepas över hela landet, med betydande överskridanden i Härjedalen (plus 400 miljoner), Enköping (plus 115 miljoner), Kristinehamn (plus 75 miljoner) och på Gotland (plus 60 miljoner).

Dagens modell är ohållbar

När slutnotorna växer skickas de vidare till brukarna via höjda VA-taxor. Därmed pressas självkostnadsprincipen till sin bristningsgräns. Enligt vattentjänstlagen får avgifter endast täcka ”nödvändiga kostnader”, och rättspraxis kräver ett direkt samband mellan avgift och nytta. Att via dagens taxor finansiera både en retroaktiv skuldsanering och kostnaderna från havererade projekt är därför svårt att förena med lagens krav.

En del av problemet är att VA-verksamheten ofta drivs i ett slutet system, frikopplat från den ordinarie kommunala budgetprocessen. När VA-huvudmannen kan höja taxorna för att täcka alla kostnader minskar incitamenten för strikt budgetdisciplin. Brukarkollektivet blir i praktiken garant för alla kostnadsökningar.

Vi menar att dagens modell är ohållbar. Ansvaret kan inte ensidigt läggas på brukarkollektivet. Fastighetsägarna föreslår därför en nationell återhämtningsplan med ett delat ansvar.

Brukare har rätt till en förutsägbar avgift

Staten bör ta ett större ansvar som medfinansiär, inte minst mot bakgrund av de skärpta statliga miljö- och säkerhetskrav som drivit på kostnaderna. I utbyte kan och bör staten ställa tydligare krav på planering och uppföljning för att stärka den nationella kostnadskontrollen.

Att via dagens taxor finansiera både en retroaktiv skuldsanering och kostnaderna från havererade projekt är därför svårt att förena med lagens krav

Kommunerna har också ett ansvar för den underhållsskuld som byggts upp. De måste också bära större ekonomisk risk när projekt blir dyrare. En rimlig del av en merkostnad bör täckas av skattemedel, i stället för att allt automatiskt vältras över på VA-taxan.

Dagens brukare har rätt till en förutsägbar avgift. Lagstiftarens avsikt är tydlig: avgifterna ska täcka skäliga kostnader för vattenförbrukning, drift och normalt underhåll – inte vara en reservfond för havererade projektbudgetar.

En trygg VA-försörjning är ett gemensamt samhällsansvar. Det är dags för en konstruktiv dialog om hur vi bäst fördelar ansvar och kostnader för att säkra vår viktigaste infrastruktur på ett förutsägbart och rättvist sätt.