Framtidens vård kräver medicinsk forskning

Klinisk forskning räddar liv. Det är forskningen som har halverat dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar, förbättrat canceröverlevnaden och gjort det möjligt att på rekordtid ta fram effektiva vacciner under pandemin. Ändå ges forskningen inte tillräckligt utrymme i dagens sjukvård. I en pressad klinisk vardag prioriteras produktion – inte innovation.

Ingen tar ansvar för forskningen

Samtidigt minskar andelen forskarutbildade läkare. Sedan år 2000 har tappet varit över 15 procent. Det är en utveckling vi inte har råd med. Framtidens vård kräver att forskning är en naturlig del av verksamheten och inte betraktas som ett särintresse.

Alla är överens om forskningens betydelse, men ingen tar det övergripande ansvaret. Staten står för det mesta av finansieringen. Universiteten ansvarar för forskningen. Regionerna förväntas ge plats i verksamheten. Men när ansvarsfördelningen är otydlig – då sker ingenting.

Cancerfonden kallade det ”allas och ingens ansvar” i en rapport från 2023. I det gemensamma projektet ”God forskning i vården” har Kungliga Vetenskapsakademin, Vetenskapsrådet och Svenska Läkaresällskapet pekat ut två avgörande hinder. Dels ekonomiska styrsystem som utesluter forskning från vårdens kärnuppdrag. Dels avsaknaden av tydligt definierade forskningsbehov i sjukvården själv.

Resultatet? Forskning prioriteras bort, inte på grund av ointresse – utan för att systemet är byggt så.

Kortsiktiga ekonomiska mål prioriteras

Det finns en olycklig inneboende konflikt mellan vårdproduktion och forskning. Läkare och annan vårdpersonal som vill forska får balansera mellan två arbetsgivare – regioner och universitet – och möts av byråkrati och praktiska hinder. Det gör planering och genomförande av forskning mycket svårt. I praktiken trängs forskningen ofta undan till förmån för kortsiktiga ekonomiska mål och produktionskrav i den dagliga vårdverksamheten.

Vårdansvarskommitténs slutbetänkande, som presenterades den 2 juni, bekräftar att ett statligt huvudmannaskap för vården inte har politiskt stöd. Sex av åtta riksdagspartier säger nej. Men det innebär inte att staten kan dra sig undan. Tvärtom.

Det finns en olycklig inneboende konflikt mellan vårdproduktion och forskning.

Om huvudmannaskapet för vården förblir regionalt måste staten ta ett tydligare ansvar för att skapa förutsättningar för forskning. Det räcker inte med att konstatera forskningens värde eller hälso- och sjukvårdslagens krav att regionerna medverkar – det krävs också strukturer, resurser och tydliga uppdrag.

I dag har många regioner FoU-strategier, men dessa är ofta anpassade för att underlätta för akademin – inte för att lösa vårdens egna forsknings- och utvecklingsbehov. Det måste förändras.

”Forskning är inget bihang”

Vi föreslår tre konkreta steg:

1. Universitet och regioner bör ta fram gemensamma FoU-strategier som kombinerar akademisk forskning med sjukvårdens behov.
2. Forskning måste bli en tydligare del av vårdens verksamhetsuppdrag – med mätbara mål och tilldelade resurser.
3. Staten bör finansiera en expansion av befintliga FoU-enheter inom vården och ställa krav på att forskning integreras i sjukvårdens struktur.

Särskilt primärvården – där patientkontakten är som störst – behöver rustas för att kunna bära mer forskning. Det är där de största utmaningarna kommer att mötas. Forskning är inget bihang. Det är en grundförutsättning för att utveckla vården.

Om vi menar allvar med att skapa en kunskapsstyrd, jämlik och framtidssäkrad sjukvård – då måste vi också ge forskningen en självklar plats i den. Utan forskning – ingen framtidens vård.