Europa måste fatta pennan och skriva sin framtida historia

Europa slöt upp och enades när Rysslands krig mot Ukraina inleddes. Den beslutsamhet som Europa uppvisade då var något som nästan verkade förvåna många. Att den där gamla bekväma kontinenten fortfarande hade kampanda i sig? Ser man på!

Sedan dess har enigheten bestått hyfsat, men genom de tre år som kriget varat samtidigt börjat krackelera. Vanans makt är stor och sedan länge är vanan i det gamla demokratiska väst att vi har försprång, trygghet, pengar – och gott om tid att tjafsa om detaljerna. Lägg därtill att det gift som rinner genom USA:s politiska ådror finns i Europa också. Det vi har att hoppas på är att det kanske inte är lika koncentrerat här.

”Vad sa karln egentligen?!”

Efter JD Vances ilskna sommarprat i München såg det skakigt ut. Hans frieri till många europeiska politikers inrikespolitiska hämndlystnad verkade fungera. Men så kläckte president Donald Trump ur sig att Ukrainas Volodymyr Zelenskyj var en diktator och även de som dittills uppskattat Vita husets brute började dra öronen åt sig. De påståenden som kablades ut var groteska i en sådan kaliber att den split MAGA-rörelsen verkade ha kapacitet att så även på europeisk mark plötsligt avstannade abrupt. Vad sa karln egentligen?! 

Dagens övningar i Washington bör på motsvarande sätt ha accelererat och konsoliderat den europeiska enigheten ytterligare. Det visar inte minst det ymniga stöd som omedelbart har kablats ut från de europeiska ledarna under kvällen. Det finns snart sagt ingen, förutom Viktor Orbán, som inte har skickat ut en offentlig hälsning med andemeningen att Ukrainas sak är Europas.

Fruktlösa försök och önsketänkande

Hoppet är det sista som överger en, lyder talesättet och det har sannerligen varit tydligt under de senaste veckorna. Man har inte velat inte tro att det är så illa som det är i USA.

Så önsketänkte väl både Frankrikes president Macron och Storbritanniens premiärminister Keir Starmer inför sina möten med Donald Trump. Att alla andra är kanske bara dåliga på att ”tas” med honom. 

Försöken har gjorts, det har de, men utan framgångar. Att de franska och brittiska besöken i veckan stannat vid att, fruktlöst, försöka få någon sorts säkerhetsgaranti från USA till Ukraina säger väldigt mycket. Europa hade redan helt gett upp att försöka få Trump att sluta tåflörta med Ryssland, det vet man redan är ett förlorat case. Det man hoppades på var att han skulle vara fåfäng nog att ändå vilja framstå som någorlunda anständig.

Det är som när Danmarks statsminister Mette Frederiksen försökte ha ett vuxet telefonsamtal med Vita huset, och det slutade med att hon panikturnerade runt i Europa, sannolikt chockad över vad hon tvingats inse om det amerikanska styret.

Historiebokens sidor ligger blanka framför oss

Slutsatsen står skriven i flammande rött: Europa kan sluta hoppas. Det handlar inte om bristande handgrepp i hanteringen av Trump, alltför lite smicker eller liknande. Det är så här illa i USA. Och man kan i samma veva ge upp hoppet om Nato.

Det är många politiska sanningar, allianser och självklarheter som nu har kastats ut med badvattnet. Historiebokens framtidssidor ter sig blankare och outgrundligare än någonsin, där de ligger framför oss och väntar på att bli skrivna.

Måtte nu Europa fatta pennan med övertygelse.