Den nya EU-strategin kommer leda till en tsunami av regler

EU-kommissionen har nyligen offentliggjort en strategi för utvecklingen av EU:s inre marknad. Strategin kommer att leda till en våg av nya regler under de kommande åren, vilka Norge måste följa till följd av EES-avtalet. Vid en närmare granskning framstår dock strategin som mindre radikal än vad kommissionens beskrivning kan ge intryck av. Det handlar inte om fundamentalt nya principer, utan snarare om en modernisering och vidareutveckling av dagens regelverk.

Anpassningen till de nya reglerna kommer troligen att bli mer krävande än tidigare för ett EES-land som Norge. Reformarbetet kommer sannolikt att vävas samman med EU:s internationella handelspolitik, säkerhetspolitiska överväganden och skydd av kritisk teknologi – områden som inte omfattas av EES-avtalet.

Tro på systemet

Den omedelbara bakgrunden till strategin är den så kallade Draghi-rapporten om europeisk konkurrenskraft. Enligt rapporten har EU-länderna halkat efter i den ekonomiska utvecklingen, särskilt i jämförelse med USA. Produktiviteten per arbetstimme i EU ligger nu på 77,8 procent av produktiviteten i USA. Det betyder naturligtvis inte att EU är en lågproduktiv region. Det faktum att USA har handelsunderskott gentemot Europa visar till exempel att Europa inom vissa områden är konkurrenskraftigt jämfört med USA – något som är en del av president Trumps motivering för att höja tullarna på varor till USA.

Endast ett starkt och enat Europa kan stå emot de handelskrig som president Trump förbereder.

Endast ett starkt och enat Europa kan stå emot de handelskrig som president Trump förbereder.  

En stark ekonomi och teknologisk utveckling är en förutsättning för att Europa ska kunna ha internationellt inflytande och styra sin egen utveckling. Det illustreras tydligt i dessa dagar. Det är endast ett starkt och enat Europa som kan motstå Trumps handelskrig och nedmonteringen av den internationella rättsordningen.

Det finns också ett samband mellan den form av liberalt demokrati som råder i de flesta EU-länder (och i Norge) och ekonomisk tillväxt. Medborgarna måste tro på att systemet fungerar. Annars riskerar demokratin att erodera, eftersom många krafter drar i auktoritär riktning.

Resonemangen i de två föregående styckena innebär inte att arbetstagarnas och konsumenternas rättigheter i Europa bör försvagas, eller att miljöskyddet bör nedprioriteras. Det skulle underminera förtroendet för att Europa, jämfört med USA, har ett välfungerande styrsystem värt att värna om. Utmaningen i det fortsatta arbetet med den inre marknaden blir därför att förenkla regelverk som är betungande men ger liten nytta, samtidigt som bredare samhällsintressen än de strikt ekonomiska upprätthålls.

Tre pelare

Den nya strategin bygger på tre pelare.

Den första är att förebygga uppkomsten av nya hinder för fri rörlighet av varor, tjänster, kapital och arbetskraft. Den andra pelaren är att undanröja befintliga hinder. Den tredje pelaren är att effektivisera genomförandet och tillsynen av reglerna för den inre marknaden.

Strategin omfattar även digitalisering av den inre marknaden och åtgärder för att få kapitalmarknaden att fungera bättre.

Strategin presenterar ett stort antal förslag till regeländringar. Vissa framstår som uppenbart förnuftiga. Exempelvis har länderna stor frihet att bestämma hur produkter som säljs på deras marknader ska märkas och förpackas, utan att detta påverkar produkternas egenskaper eller säkerhet. Detta medför kostnader för näringslivet – och därmed konsumenterna – som sannolikt inte är motiverade.

Ett annat exempel är förslaget om att inrätta en ny typ av europeiskt bolag, som, när det är registrerat i ett land, ska ha rätt att verka i alla andra europeiska länder. Kommissionen föreslår också att överväga om förenklade regler som idag gäller för små och medelstora företag skulle kunna tillämpas även på något större företag. Det finns även utrymme för förenklingar i regelverket kring erkännande av kvalifikationer över gränserna och registrering av utsända arbetstagare.

Elfrågan blir svår

Det vore för omfattande att gå igenom alla förslag i strategin i denna korta text. Men det finns två reformområden som särskilt berör Norge: elsystemet och hanteringen av tjänster inom den inre marknaden.

I Draghirapporten påpekas att europeisk industri betalar 2–3 gånger mer för elektricitet än amerikansk industri, vilket försvagar konkurrenskraften. Detta vill kommissionen åtgärda.

I Norge går åsikterna om el i olika riktningar. Vissa menar att el ska säljas på en marknad med största möjliga avkastning, andra att det är en resurs som ska gynna norska företag och konsumenter genom ett så lågt pris som möjligt. Vissa vill utbyta el med Europa, andra vill ha full nationell kontroll över vattenkraften och så få elkablar som möjligt till och från utlandet.

I Europa förändras elmarknaden eftersom sol- och vindkraft får allt större betydelse. Det blir nödvändigt att transportera el över gränserna då produktionen varierar beroende på naturliga förutsättningar. Därför blir effektiva europeiska nätverk allt viktigare för att fördela elen på bästa sätt. Samarbete kring elmarknaderna blir ett lika viktigt verktyg som nationell kontroll över energikällorna. Hur långt EU kommer att gå i utvecklingen av elmarknaderna och vad detta kommer att innebära för nationell styrning är ännu oklart.

Elfrågorna kommer att bli svåra att hantera, både på grund av intern oenighet i Norge och osäker utveckling i Europa. Regeringens förslag om ett "Norgespris" på el till konsumenter illustrerar detta. För att nå en fungerande lösning i förhållande till EU krävs grundliga politiska processer – och tiden är knapp.

Vi måste undvika en amerikanisering

Det andra området av särskilt intresse rör tjänster på den inre marknaden. Kommissionen pekar på att medan tjänstesektorn står för cirka 75 procent av Europas BNP, är det bara omkring 7,6 procent av tjänsterna som handlas över nationsgränserna inom Europa – samma andel som till länder utanför EES. För varor, som utgör cirka 25 procent av BNP, handlas cirka 25 procent över gränserna.

Draghirapporten och kommissionen menar att gränsöverskridande handel med tjänster är avgörande för produktivitetsutvecklingen. Det kan stämma, men det finns inget tydligt empiriskt stöd för den slutsatsen. Andra faktorer kan vara viktigare. Man kan möta denna osäkerhet på två sätt: Antingen ta bort hinder så långt som möjligt och se vad som händer, eller genomföra branschvisa analyser och införa regler som är anpassade efter de olika tjänsteområdena.

Det finns goda skäl att följa utvecklingen noga så att klockan inte vrids tillbaka.

Risker för social dumpning

Tjänster från utlandet är ett område där risken för social dumpning finns. Reglerna för utsända arbetstagare kan hamna under press. Det kan uppstå diskussioner om huruvida arbetsmiljö, villkor och löner ska regleras enligt mottagarlandets lagar eller enligt reglerna i leverantörens hemland. Användningen av bemanningsföretag kan också bli ett kontroversiellt tema.

Historiskt har EU-kommissionen drivit på för att liberalisera tjänsteområdet. Det senaste stora försöket var i början av 2000-talet med det så kallade Bolkestein-direktivet, som i praktiken skulle ha inneburit att tjänster som kunde erbjudas i hemlandet också skulle kunna erbjudas i andra EU-länder utan nationell kontroll i mottagarlandet. Detta gick enligt medlemsländerna alltför långt, och förslaget urvattnades därför kraftigt.

När kommissionen nu försöker liberalisera tjänsteområdet på nytt, finns det goda skäl för norska myndigheter, konsumenter och arbetstagarorganisationer att vara vaksamma – så att klockan inte vrids tillbaka. Vi måste undvika en ”amerikanisering” av Europa när det gäller skyddet av arbetstagares, konsumenters och miljöns intressen.

Fotnot: artikeln är översatt från altinget.no