Debatt: Dags att Europa lyssnar på italienarnas ilska

Av: Anna Maria Corazza Bildt (M)
Europaparlamentariker

Italienare vaknade upp till ett nytt dystert politiskt landskap, en frammarsch av Italiens mest populistiska och anti-etablissemangspartier och kollapsen av tvåpartisystemet, som nu ersätts av fyra huvudpartier. Den traditionella höger - vänsterkonflikten tappar betydelse, medan skiljelinjen nu handlar om nationalism emot europeism, även inom partier från samma koalition. Valresultat visar dessutom en tydlig röst emot illegal migration och emot EU.

Ingen majoritet

Trots att femstjärnerörelsen är Italiens största parti med 32,6 % av rösterna så är det mittenhögerkoalitionen med vinnande Lega - som för övrigt går över Berlusconis Forza Italia - som är störst med 37,1 % av rösterna. Den största förloraren är Socialdemokraterna som sjunker till 18.7 %.

Det som bekymrar min familj i Italien mest är att ingen har majoritet för att skapa en regering i en turbulent tid där Italien behöver en stark regering för att axla reformer och för att minska en statsskuld som motsvarar 130 % av BNP. Det är dags att Italien tar ansvar för sin ekonomi oavsett vem som styr landet.

Så vad händer i mitt andra hemland?

Om deras röst inte hörs snabbt, riskerar Italien att vända Europa ryggen. Och det har vi inte råd med. 

Läget är värre än jag hade förväntat mig, men inte alls överraskande om man fördjupar insikten. Mina vänner i Italien är eniga om att valresultatet visar ett tydligt missnöje mot de traditionella partierna. En stark känsla av avstånd mellan folk och politiken har varit deras förklaring.

Medan migration och trygghet har dominerat en infekterad valrörelse i norra Italien, har ekonomisk utsatthet dominerat debatten i södra delen av landet. Italien är nu splittrat med Lega som stiger i nord och femstjärnerörelsen som tar över i syd. Att de lovar en medborgarlön på cirka 800 euro är en del av förklaringen, med en skyhög ungdomsarbetslöshet som biter sig fast från Naples till Palermo. De fiskar missnöjesröster bland hopplösa ungdomar och besvikna socialdemokrater.

Bland de många sms från bekanta i Italien vill jag dela med mig följande från Sicilien. ”Du kanske blir förvånad, men jag röstade på femstjärnerörelsen. Jag har alltid varit socialdemokrat, men jag har varit
besviken i många år på alla löften som aldrig blir verklighet. Nu blir det i alla fall nya politiker och friskare vindar”.

Valvinnare är de som fångat frustrationen och förmedlat empati.

Men risken är att det blir mer ilska. Naturligtvis finns det inget budgetutrymme för att leverera de löftena. Så är det med populister. De kritiserar utan att ge lösningar eller ange ett realistiskt alternativ. De lovar utan att leverera, i Italien som i Sverige.

Stigande avstånd till EU

Det som oroar mig mest är det stigande avståndet till EU. Italienarna känner sig djupt besvikna. Inte endast av läget i Italien men också i Europa. De känner sig övergivna av andra EU-länder som sviker sitt ansvar för flyktingmottagning och vänder ryggen till. Italien har tagit ansvar för både räddningsoperation i medelhavet, akut mottagning och långsiktig integration i många år. De känner - på orimliga grunder - också att euro-villkoren är en tvångströja som stoppar nödvändiga investeringar i tillväxt. De senaste skandalerna i den bristfälliga beslutsprocessen för att välja det nya sätet för myndigheten för Europeiska läkemedelsmyndigheten EMA som har tagits ifrån både Sverige och Italien på tveksamma grunder, har förstärkt de allmänna känslorna att EU är emot Italien. Maktmissbruk av stabschef till kommissionens president, Martin Selmayer, som med all rätt ger en bild av en kommission som styrs av en byråkrat och inte längre av politiker.

Bryssel behöver lyssna 

Precis som i Sverige handlar debatten ofta om att EU inte saklig, och att EU används som en syndabock för mycket annat som inte funkar och nationella misslyckanden.

Men för mig är det avgörande för Europas framtid att Bryssel lyssnar på italienarnas starka upprop.

Om deras röst inte hörs snabbt, riskerar Italien att vända Europa ryggen, och det har vi inte råd med. Italienarna ger en tydlig signal att EU måste ge svar och uppfylla människors förväntningar med konkreta resultat om solidaritet i migration, säkerhet och ekonomi på ett transparent sätt.

Allvarligt läge

Det handlar inte just nu om att lämna varken euro eller EU, men att Italien kan vara på väg mot fel håll och inte längre vara en positiv spelare i de viktiga reformerna som EU behöver framöver.

Jag hoppas verkligen att man i Bryssel, Sverige och övriga Europa förstår hur allvarligt läget är ifall italienarnas stöd till EU börja vackla.

Läget är osäkert. Quo vadis Italia?