”Vi övergav aldrig de unga afghanerna”

På messenger och telefon hör de av sig:

”Hur kan jag få ut min familj från Afghanistan?”

”Var kan jag få mat och bostad? Jag blev utsläppt från förvaret.”

”Jag bor i Iran, vi är sju i familjen som jag måste försörja. Det är svårt att få jobb. Hjälp oss.”

”Kan du hjälpa mig med jobb så jag kan komma tillbaka till Sverige från Afghanistan? Här kan man inte leva.”

”Snälla, kan du låna mig 1 000 kronor så jag kan skicka till min familj.”

”Jag vet att jag ringer mitt i natten men det är så otäckt det som händer.”

Alla ber om hjälp

Detta är den verklighet tusentals svenskar lever med. Vi som ställde upp 2015–2016 när Stefan Löfven och andra efterlyste läxhjälpare, familjehem, gode män, fotbollstränare, körledare, för att inte tala om pensionerade lärare, skolsköterskor och socialarbetare. Vi som tyckte det tuffa jobbet med integration var roligt och meningsfullt, men som sedan fick övergå till att rädda liv.

Vi tycker att det är dags att staten ser till att kommunerna får råd att ta hand om sina invånare på ett mänskligt sätt.

Vi har under alla år fortsatt att ställa upp för de unga. De som fått uppehållstillstånd har vi hjälpt att fylla i papper till höger och vänster, vi har ”lånat” ut pengar vid akuta behov och vi har stöttat när livet varit tungt. De som aldrig fick något uppehållstillstånd har vi gömt, lånat adress åt, förmedlat matpengar till, hjälpt till Frankrike och förmått att överleva ett tag till för det kan ju bli bättre.

Så nu har vi våra bonusbarn och bonusbarnbarn inte bara i Sverige, utan också i Frankrike, Tyskland, Afghanistan och Iran. Alla ber de om hjälp. Sedan Kabul föll sover de inte på nätterna. De är rädda för egen del, att bli deporterade dit. De är oroliga för sina familjers skull. De är förtvivlade när de tänker på Afghanistans folk, på barnen, flickorna, kvinnorna och de deporterade.

Den rättsosäkra asylprocessen

Vi hjälpare kunde kanske stå ut med situationen om vi visste att ungdomarna fått en rättvis bedömning i ett rättssäkert asylsystem. Men vi vet att lagar ändrats och tolkats i syfte att göra så många flyktingar som möjligt utvisningsbara. Vi vet att handläggare medvetet om omtolkat asylsökandes berättelser. Vi vet att ovetenskapliga åldersbedömningar har gjort 15-åringar till 18-åringar för att de ska kunna skickas till ett krigshärjat land där de aldrig har varit och inte har något nätverk.

Detta beskriver vi i den kommande boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015–2021. Här förklaras den rättsosäkra asylprocessen, följderna av asylprocessen för de ungas psykiska hälsa, och hur statens hantering av ”flyktingkrisen” ledde till ökad främlingsfientlighet i en del av de orter som tog emot flest flyktingar. Sist ger vi exempel på civilsamhällets enastående insatser.

Ge uppehållstillstånd nu

Föreningen Stöttepelaren lyckas med insamlade medel hålla den värsta misären borta för några hundra ungdomar. Men i Sverige finns uppskattningsvis 4 000–6 000 papperslösa ungdomar. De kan inte utvisas just nu, men de får inte uppehållstillstånd. En del av dem kan få dagersättning på 71 kronor, andra får ingenting. Vi tycker att det är dags att staten ser till att kommunerna får råd att ta hand om sina invånare på ett mänskligt sätt.

Vi anser också att Migrationsverket ska följa lagen som säger att asylbedömningar ska göras i rimlig tid. För närvarande samlar de asylärenden på hög i väntan på ett nytt rättsligt ställningstagande om säkerheten i Afghanistan – som kommer någon gång under hösten.

Ge ungdomarna och barnfamiljerna uppehållstillstånd nu. De kan inte utvisas till Afghanistan.