Advokat: Kroppskameror ger falsk trygghet – inte verklig säkerhet

”God morgon, får det lov att vara lite frukost?”, frågar en röst ombord på morgontåget. Jag lyfter blicken och ser att jag sitter öga mot öga med en kamera. Bredvid den dinglar en ilsket röd larmknapp. Nu frågar larmknappen och den kroppsburna kameran om jag vill ha frukost.

Mer övervakning är inte lösningen

Nej, givetvis är det personen som bär föremålen på sig som frågar. Men det första jag ser är kameran. Och när man i nästan varje läge riskerar att plötsligt ställas inför en kamera väcker det frågor om vad det gör för samhället och för tilliten människor emellan. Även om kameran inte nödvändigtvis lagrar varje ögonblick är själva närvaron inte neutral utan förändrar situationen.

Integritetsskyddsmyndigheten anser exempelvis att det typiskt sett är för integritetskränkande att filma människor som sitter och äter på restaurang. Ombord på tåget tycks dock den gränsen ha suddats ut. Det säger något om vår tid; inte bara om tekniken, utan om människosynen bakom den eftersom kameran bär med sig ett budskap av modellen: ”Jag litar inte på dig, jag utgår från att du kan bli ett problem och jag måste därför övervaka dig.”

Min invändning är inte att den som arbetar i kollektivtrafiken saknar rätt till trygg arbetsmiljö; tvärtom. Frågan är vilken sorts trygghet vi bygger när lösningen gång på gång blir att fler människor ska övervakas. Trygghet är nämligen inte bara frånvaro av incidenter; trygghet är också känslan av att kunna röra sig fritt utan att misstänkliggöras.

Kroppskameror är ett trubbigt verktyg

Verktyget är dessutom trubbigt. Kameraövervakning har enligt den samlade internationella forskningen inte några tydliga brottsförebyggande effekter när det gäller våldsbrott och ordningsstörningar, inte heller i kollektivtrafiken.

De brott som begås där förebyggs inte av kameror; det kan ofta röra sig om påverkade personer eller människor med psykisk ohälsa och som kan begå impulshandlingar alldeles oavsett om kroppskameran blinkar eller inte. Kamerorna riskerar därför att skapa en falsk trygghet snarare än verklig säkerhet.

Tågbolaget Arriva gjorde 2018 en svensk studie som visade att färre medarbetare trodde att de skulle känna sig tryggare om de haft kroppskamera som spelade in händelser (22 procent) än de som trodde att de inte skulle känna sig tryggare (29 procent). En respondent svarade: ”Varför skulle jag bli tryggare av att en kamera spelar in medan jag blir misshandlad?”. Frågan är berättigad.

Varning för eskalerande effekt

En studie från Brottsförebyggande rådet om polisens användning av kroppskameror ger en annan bild än vad den politiska retoriken ofta antyder. Utsattheten för viss typ av våld minskade något efter införandet av kameror, men några signifikanta skillnader avseende hot och andra typer av våld kunde inte konstateras.

Studien innehåller dessutom exempel på att kamerorna i vissa situationer haft en eskalerande snarare än avskräckande effekt. Antalet anmälda fall av våld mot polis ökade i de områden där kroppsburna kameror användes, medan andelen arbetspass med fysiska skador och antalet anmälda arbetsskador var oförändrade.

När människor lär sig att betrakta varandra som presumtiva risker växer inte tryggheten, utan misstron

Vi måste nu fråga oss om det är proportionerligt att en stor mängd oskyldiga människor blir föremål för påträngande övervakning för att skapa en upplevd trygghet utan evidens. Integritetsskyddet i grundlagen och Europakonventionen bygger på att intrång måste motiveras, ändamålet måste vara legitimt, åtgärden nödvändig och proportionerlig. Om kamerornas effekt inte har tydligt stöd; är det då verkligen proportionerligt att övervakningen träffar ett stort antal människor som inte gjort något annat än att resa till arbetet?

Misstron växer

I dag tycks samhället befinna sig i en negativ spiral där trygghet allt oftare likställs med övervakning. Varje normalisering av övervakning förändrar relationen mellan människor eftersom ett samhälle inte kan övervaka sig till tillit; tvärtom riskerar utvecklingen att skapa det den påstår sig vilja motverka. När människor lär sig att betrakta varandra som presumtiva risker växer inte tryggheten, utan misstron.

I stället borde diskussionen handla om vilka åtgärder som faktiskt förbättrar arbetsmiljö och förebygger brott. Bemanning, utbildning, tillgång till stöd, genomtänkt arbetsledning och närvaro av människor som kan ingripa skulle sannolikt vara bättre åtgärder än att personalen måste möta vardagen med en kamera på bröstet.

Människor är i allmänhet att lita på och vill sina medmänniskor väl. Ett fungerande samhälle kan inte byggas på tanken att varje människa är en risk. Det är dags att sluta normalisera övervakning i vardagen. Låt människor få äta sin frukost och samtala med sina medmänniskor ifred.