Värna modellen med självförvaltning

Civilsamhället har en avgörande betydelse för att ett samhälle ska kunna hålla ihop. Det behövs helt enkelt något mer än marknaden och staten för att ett samhälle ska fungera. Ibland som komplement då marknaden och staten inte kan eller förväntas lösa samhällets alla utmaningar. Men allra mest behövs ideella föreningar för att ge människor möjligheten att engagera sig i frågor eller utövande av egen fri vilja. Frivilligt.

Genom denna fria möjlighet för den enskilde individen så öppnas så många och andra viktiga vägar. Som att träffa andra. Som att möta olikheter. Som att dela en erfarenhet eller möta åsiktsmotstånd. Människor utvecklas helt enkelt tillsammans med andra och vi vet att det har stor betydelse för den enskilde individen att också inkluderas i samhällslivet. Det stärker människans egenmakt men också demokratin. Tilliten till varandra och till samhällets institutioner är helt avgörande för att den liberala demokratin ska fungera.

”Staten håller armlängds avstånd”

Det är politiken som har ansvaret att ytterst värna och vårda den liberala demokratin.

För att föreningslivet ska kunna fungera så behövs rimliga förutsättningar. Staten ställer ut bidrag som i sin tur förvaltas av föreningen. I detta ligger självförvaltning. Staten håller armlängds avstånd genom att stödja utan att detaljstyra. Det är medlemmarna eller deltagarna som formar verksamheten bäst själva. Förutsättningen för att detta ska fungera är att bidragsmottagande föreningar förväntas motsvara kraven på att bidragen används till det ändamål som är avsett och inget annat.

Risk att engagemanget stoppas

I den mediala debatten framstår det som att självförvaltningsmodellen är något förlegat eller som en enstaka kvarleva. Den beskrivningen är inte rättvisande. Idrottsrörelsen, folkbildningen och friluftslivet fungerar alla genom självförvaltning i relation till statlig bidragsgivning. Det finns stora risker med att frångå denna ordning. Frågan om vem som i stället ska kontrollera föreningslivet uppstår, i förlängningen vem som ska kontrollera människors fria och frivilliga engagemang? En statlig funktionär som kontrollerar idrottsaktiva i omklädningsrummen, deltagarna i bokcirkeln eller gruppen på höstvandringen.

Men vad som är den riktigt stora risken är att människor slutar att engagera sig. Med, för och tillsammans med andra.

Inte en krona till extremister

Alla människor, oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller ålder är alltid välkomna till föreningslivet och folkbildningen. Att exkludera etniska föreningar kan aldrig vara lösningen. Tvärtom. Föreningsliv och folkbildning är garanten för ett sammanhållet och demokratiskt samhälle. Inte en krona i föreningslivet eller folkbildningen kan gå till extremister. Det är varken förenligt med organisationernas ideologi eller med statsbidragsvillkoren. Att inskränka civilsamhällets utrymme genom att påstå motsatsen, och sedan lägga bevisbördan på föreningen är inte förenligt med den liberala demokratin.

Modellen är en förutsättning

Det är inte självförvaltningsmodellen som är problemet som ska rättas till. Det är en förutsättning för att självförvaltande organisationer kan hantera bidrag i enlighet med villkor. Det är en icke-fråga. Snarare ligger det i statens ansvar att ställa ut ändamålsenliga statsbidragsvillkor. Det är politiken som har ansvaret att ytterst värna och vårda den liberala demokratin. Det är allas ansvar att stå upp för mänskliga rättigheter.