Sverige behöver ett nytt proportionellt valsystem

En viktig demokratisk fråga är hur medborgarnas röster omvandlas till riksdagsmandat. Den senaste genomlysningen av det svenska valsystemet gjordes av 2016 års demokratiutredning. Baserat på den gjordes också ett antal bra ändringar i valsystemet inför 2018 års riksdagsval, bland annat för att undvika icke-proportionerliga utfall av den typ som uppkom efter 2010 års riksdagsval, där både Socialdemokraterna och Moderaterna tilldelades fler riksdagsmandat än vad de borde ha fått utifrån en strikt proportionalitetsprincip. Folkpartiet, Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet tilldelades vardera ett mandat för lite.

Fyller inte kraven

Men faktum är att det svenska valsystemet fortfarande inte uppfyller alla de grundkrav som vallagskommittén ställde på valsystemet. De konstaterade att de två viktigaste proportionalitetskraven är:

1. Proportionalitet mellan partierna i riksdagen relaterat till antalet röster i hela landet (så kallad riksproportionalitet)
2. Proportionell fördelning av mandaten mellan de nationella valkretsarna relaterat till antalet röstberättigade i varje valkrets.

Även om det nya valsystemet – till skillnad från det gamla – alltid uppfyller proportionalitet av typ 1 så misslyckades det med att uppnå proportionalitet av typ 2 i en majoritet av de 29 nationella valkretsarna efter riksdagsvalen 2018 och 2022.

Rent konkret innebär det att en majoritet av Sveriges valkretsar fick antingen en för stor eller en för liten representation i riksdagen i förhållande till antalet röstberättigade i valkretsen. För att Sverige ska få en korrekt regional representation i riksdagen måste detta korrigeras.

Finns en metod

Som tur är finns det en alternativ proportionell metod – kallad den biproportionella metoden – som alltid säkerställer att både typ 1 och 2 uppfylls.

Metoden går kortfattat ut på att först beräkna hur mandaten ska fördelas mellan riksdagspartier och nationella valkretsar för att tilldelningen ska bli proportionell i båda dessa avseenden, så kallad dubbel proportionalitet. Sedan görs själva tilldelningen av riksdagsmandat med hjälp av en algoritm som successivt korrigerar tilldelningen av mandat till partier och valkretsar tills dess att dubbelproportionaliteten är uppnådd.

Dessvärre avvisades den biproportionella metoden av vallagskommittén med några ytterst svårbegripliga argument som nu måste synas på nytt.

Ett sådant är att det ”torde behöva att man bygger upp ett helt nytt system för datorstöd” för att implementera metoden, vilket knappast kan anses vara ett giltigt argument i ett modernt samhälle.

Svårbegripligt

Ett annat argument var att man strävade efter ett system med ”minst förändringar i förhållande till gällande system”. Även det argumenten är svårbegripligt då det mest träffsäkra proportionella systemet – alltså det biproportionella – uppfanns långt efter att det nuvarande systemet infördes 1970, vilket gjorde att det automatiskt diskriminerades i diskussionen om ett framtida valsystem. Och även om den biproportionella metoden bygger på en mer avancerad algoritm än det nuvarande systemet så kan giltigheten i utfallet mycket enkelt kontrolleras med hjälp av papper och penna. Således finns det heller ingen risk att medborgarna inte ska ha ”förtroende för systemet”.

Eftersom det går att få en bättre proportionell träffsäkerhet utan någon egentlig kostnad bör regeringen tillsätta en ny utredning som utvärderar Sveriges valsystem i god tid innan riksdagsvalet 2026. Detta för att säkerställa att utfallen i framtida riksdagsval blir proportionerliga på riktigt, vilket det nuvarande valsystemet inte kan garantera.