Professor: Låt inte svensk beredskap bli ett elitprojekt

Den svenska försvarsviljan är med europeiska mått exceptionellt hög. Återkommande undersökningar sedan 1950-talet visar att en stor majoritet av svenskarna ställer sig bakom tanken på att försvara landet. Intressant nog har ingen riktigt kunnat säga vad en sådan försvarsvilja beror på eller vad den innebär: forskningen på området ger olika svar.

Vår försvarsvilja sätts på prov

Forskarna Ronald F Inglehart, Bi Puranen och Cristian Welzel har givit en särskild förklaring till den starka försvarsviljan i vår del av världen. Norden utgörs av liberala och progressiva nationer som gränsar till en stormakt med andra värderingar och med territoriella ambitioner – Ryssland. Våra liberala demokratiska värderingar har under lång tid varit hotade med vapen, och vi har under generationer vant oss vid tanken på att de kan behöva försvaras med vapen.

I och med Rysslands härjningar i Ukraina har den svenska försvarsviljan satts på prov. Vi har skaffat krislådor, diskuterat skyddsrum och rusat till Hemvärnet. Runt om i Sverige bubblar nu beredskapsinitiativ. Men samtidigt har stora politiska försvarsbeslut tagits i rask takt och i ganska svag dialog med befolkningen, med Natointrädet och de kraftigt höjda försvarsanslagen som de tydligaste exemplen. Hur demokratiskt förankrade är dessa försvarsbeslut och vad står på spel om en sådan förankring uteblir?

Ett motståndskraftigt samhälle är så mycket mer än vapenmakt, vilket inte minst erfarenheterna från Ukraina visar.

Ett nyckelord i dagens arbete med beredskap är demokratisk resiliens, här förstått som den motståndskraft hos befolkningen som både värnar och hämtar sin kraft från demokratiska ideal. Vi ska som befolkning motstå fientliga påverkansoperationer som understödjer antidemokratiska krafter i fredstid, men också vara sammanhållen och uthållig om kriget faktiskt drabbar oss. Ett motståndskraftigt samhälle är så mycket mer än vapenmakt, vilket inte minst erfarenheterna från Ukraina visar.

Svenskarna är ett demokratiälskande folk

Demokratisk resiliens kräver att en stor del av befolkningen är övertygade om värdet av de demokratiska idealen, och samtidigt att demokratiska ideal används för att stärka och ena befolkningen.

Svenskarna är redan ett av världens mest demokratiälskande folk. Men det räcker inte. När V-dem institute vid Göteborgs universitet skiljer mellan olika typer av demokrati så står sig Sverige väl när det gäller så kallad elektoral demokrati och liberal demokrati.

Vi har fria demokratiska val och värnar samtidigt den enskildas fri- och rättigheter så att den inte ”körs över” av majoriteten. Men vi intar en mer blygsam position när det gäller medborgarnas aktiva deltagande i politiska processer och politiska beslut grundade på genuina samtal mellan olika intressenter. Vi har enkelt uttryckt strukturen för demokrati men saknar emellanåt innehållet.

Satsa på breda utbildningssatsningar

Världsläget gör nationella och lokala beredskapssatsningar nödvändiga. Men det är inte gott nog att en så kostsam och allmän fråga som vår beredskap hanteras enbart av våra folkvalda. Om den inte nogsamt förankras hos hela befolkningen så riskerar den att bli ett elitprojekt och ytterst urholka, snarare än att stärka, den demokratiska resiliensen i Sverige.

Arbetet kring civil beredskap bör därför fokuseras på tydliga och breda utbildningssatsningar som rör demokrati. Kunskapen om demokrati, dess värden och dilemman behöver öka på befolkningsnivå. Vidare behövs satsningar när det gäller praktiska färdigheter för att engagera sig i det omgivande samhället.

I dag visar återkommande undersökningar att människor vill göra insatser men ställs utanför för att de saknar kunskap om hur man faktiskt gör. Slutligen behöver tydliga initiativ tas för att stärka de delar av demokratin – de som rör deltagande och dialog – som Sverige fortfarande kämpar med. Fler människor behöver komma närmare de centrala arenorna för beslut.

Försvarsviljan finns – men arbetet kring den svenska beredskapen behöver ta hela befolkningen i anspråk.