Liljestrand prioriterar fel i minoritetspolitiken

Sveriges nationella minoriteter har rätt till språk, kultur och inflytande. Det är inte bara en demokratisk princip, det är också ett bindande internationellt åtagande.

Stark oro bland nationella minoriteter

Nu hastar regeringen fram en stor omorganisation genom att flytta samordningen av minoritetspolitiken från Länsstyrelsen i Stockholm till MUCF. Detta sker utan att man först har presenterat en tydlig idé om den politiska viljeinriktningen. Även finansieringen präglas av kortsiktighet. Regeringen tycks sakna en långsiktig idé för minoritetspolitiken. Detta är ett agerande som riskerar sätta det långsiktiga förtroendet på spel.

De nationella minoriteternas riksorganisationer har uttryckt stark oro. De vill, helt rimligt, veta vilken politik regeringen avser föra innan man genomför förändringen. Det handlar inte om vem som sitter på vilken myndighet – utan om hur politiken ska se ut, vilka resurser som ska finnas, hur civilsamhället ska involveras och hur rättigheterna ska förverkligas i praktiken. Bakom detta finns sannolikt en rädsla för att förändringen leder till försämring. Den signalen bör regeringen ta på stort allvar. I dessa tider av hårdnande politiskt klimat för flera minoriteter måste fokus i första hand vara att förbättra politiken, inte att omorganisera.

Nytt kulturhus i Göteborg

Studieförbundet Vuxenskolan är djupt engagerat i minoritetspolitiken. Vi har ett nationellt nätverk av verksamhetsutvecklare som arbetar med nationella minoriteters rättigheter och kultur i hela landet. Under många år har SV i Göteborg erbjudit en mötesplats för nationella minoriteter där människor får möjlighet att verka, synas och växa. I september inviger vi ett särskilt kulturhus i Göteborg för nationella minoriteter – unikt i sitt slag. Detta är ännu ett initiativ för att stärka minoriteternas röst, ge dem egenmakt, skapa möten mellan minoriteterna och majoritetssamhället, minska fördomar och öka den demokratiska dialogen.

Regeringen tycks sakna en långsiktig idé för minoritetspolitiken. 

Regeringens beslut att flytta ansvaret till MUCF är formellt motiverat med att länsstyrelser normalt inte ska ha nationella uppgifter. Det är en princip man kan diskutera, men det verkligt problematiska är att regeringen ännu inte har förklarat vilken politik som ska bäras fram genom denna nya struktur. Är det fortsatt rättighetsbaserad politik som gäller? Ska minoriteternas självorganisering få tillräckligt ekonomiskt stöd? Hur ska det språkliga och kulturella revitaliseringsarbetet stärkas? Vilken roll ska civilsamhället spela?

Civilsamhället är inte en bisak i denna fråga – vi är en bärande del. De flesta konkreta framsteg som har gjorts inom minoritetspolitiken de senaste åren har varit möjliga tack vare lokalt och ideellt engagemang, samarbete med studieförbund, föreningar och organisationer med djup förankring i minoriteternas verklighet och vardag.

Respekt och tillit

MUCF har kompetens inom ungdomsfrågor, civilsamhällesdialog och vissa insatser riktade mot romer och samer. Men myndigheten saknar fortfarande det helhetsgrepp och den fördjupade erfarenhet av minoritetspolitik som byggts upp hos Länsstyrelsen i Stockholm. Det är bra att MUCF har uttryckt vikten av kompetensöverföring – men det räcker inte. Vad som krävs är politisk tydlighet och ett respektfullt förhållningssätt till de berörda minoriteterna.

Om regeringen menar allvar med att stärka minoritetspolitiken är den rimliga gången att först formulera en politik och därefter se över vilka organisatoriska förändringar som kan behövas för att genomföra den.

Vill regeringen stärka minoritetspolitiken är det nämligen helt avgörande med dialog med minoriteterna själva och med civilsamhällets aktörer som jämbördiga parter. Annars riskerar man att göra avkall på det som borde vara politikens kärna: tillit, medinflytande och rättigheter.