Liberalernas kroniska självskadebeteende fortsätter

Visst, den senaste mätningen var dålig. Och absolut, det har som alltid funnits ett visst missnöje bland partiaktiva med Liberalernas insats i regeringen. Men frågan är om inte det här beskedet med 18 månader till valet är det tydligaste kvittot på att partiet lider av ett kroniskt självskadebeteende som är oöverträffat i svensk politik.

”Vi ser att valen blir allt mer partiledarfokuserade. Detta i kombination med att Liberalerna har en partiledare som uppfattas som folklig, entusiasmerande och ideologisk kommer vara en nyckel för Liberalernas framtid.”

Nu råkar dessvärre budskapet från Johan Pehrson vara att han lämnar partiledarposten.  

Så skrev partiet efter senaste riksdagsvalet i sin valanalys 2022. Johan Pehrson var ett fenomen, menade Liberalerna. Han var inte bara en partiledare, han var ett svar, en lösning och en framtid på samma gång.

Om partiet bara håller sams och låter Johan Pehrson göra sin grej ser framtiden ljus ut, menade valanalysgruppen.

”Helt avgörande för partiets möjligheter framåt blir att dra nytta av Johan Pehrson som partiledare”, skrev valanalysgruppen och fortsatte: ”Aktiviteter som förstärker budskap som Johan Pehrson förmedlar bör prioriteras”.

Nu råkar dessvärre budskapet från Johan Pehrson vara att han lämnar partiledarposten.

Det är ingen valvinnare.

En annan slutsats i valanalysen var att partiet måste sluta självsabotera. Inte heller det verkar ha gått så bra, eftersom Aftonbladet skriver att flera länsförbund krävt Johan Pehrsons avgång nyligen.

Har Pehrson glömt varför han själv valdes?

Johan Pehrson säger själv i pressmeddelandet om sin avgång att han vill ge partiet tid inför valet, och det är väl rimligt. Men frågan är om Johan Pehrson själv glömt att han valdes i brist på andra alternativ eftersom i stort sett samtliga andra aktuella namn antingen skickades till Jordanien som ambassadör eller var så pass hårt färgade av tidigare partiinterna konflikter att halva partiet aktivt motarbetade dem?

Så vem kommer kunna kliva fram? Det är alldeles för tidigt att säga, eftersom Liberalernas oöverträffade förmåga att ställa till det för sig själva gör framtiden fullständigt oförutsägbar.

Liberalerna kippar efter andan

Den gamla partiprofilen Carl B Hamilton skrev på Facebook att det är dags för Fredrik Malm, enligt Svenska Dagbladet. Romina Pourmokhtari är fortfarande gillad i partiet och Lotta Edholm har den där partipolitiska rutinen som är så oerhört inne just nu. Titta bara på Centerpartiet och Anna-Karin Hatt. En del nostalgiker drömmer säkert om Jan Björklund, som i höst återvänder från fem fina år i Rom som ambassadör.

Men faktum kvartstår: Det är mindre än 18 månader kvar till valet. Liberalerna kippar efter andan långt under riksdagsspärren i mätningarna. Tidöpartierna ligger efter oppositionen enligt samma mätningar och nu ska partiet dessutom välja en ny partiledare som måste hinna vända på skutan, entusiasmera partiet och dessutom förhandla framgångsrikt med Sverigedemokraterna. Ett SD som är fyra gånger så stort som Liberalerna och som säger sig vilja sitta i regering, något som L har beslut på att man inte ska medverka till.

För några veckor sedan skrev jag att partiets nyvalda partisekreterare Simona Mohamsson hade svensk politiks svåraste jobb.

Frågan är om inte arbetssituationen blir ännu värre för Johan Pehrsons efterträdare.